Jag står för mitt raseriutbrott — och fler kvinnor borde göra som jag

Jag stod för det då. Jag står för det nu. Och jag hoppas att fler kvinnor ska våga göra samma sak.

Det klipp som plötsligt spred sig över hela det svenska internet — och sedan vidare ut i världen — var inte planerat. Det var inte regisserat. Det var genuint. Och gensvaret berättar mer om oss som samhälle än det berättar om mig.

Vad händer med en arg kvinna online?

Reaktionerna delades i ett mönster som jag nu känner igen som klassiskt. En grupp — ofta yngre, ofta kvinnor — skrev: “Äntligen. Äntligen säger någon det.” Den andra gruppen — mer blandad men med en tydlig manlig övervikt i de aggressivaste meddelandena — valde en annan ingång: att dissekera, förlöjliga, undergräva.

Inte vad jag sa. Utan det faktum att jag sa det med känsla.

Det är något djupt inbyggt i vår kultur kring vad som är acceptable känslor för en kvinna i offentligheten. Sorg? Okej. Glädje? Gärna. Ilska? Bara om den är tillräckligt underhållande — tillräckligt rolig, tillräckligt överspelad, tillräckligt ofarlig.

Genuin ilska — den som bottnar i en verklig upplevelse av orättvisa — möts med ett annat svar: du är hysterisk, du är omogen, du behöver ta det lugnt.

Det har inte blivit bättre

Femton år senare, när #MeToo kom och gick och världen förändrades och sedan inte förändrades tillräckligt — är mönstret detsamma. Kanske rentav värre, för nu finns verktygen att sprida förlöjligandet snabbare och till fler.

Sociala medier lovade oss demokratisering. Alla röster lika starka. Vad de gav oss i stället var en kanaliseringsmaskin för befintliga maktstrukturer — och ett nytt sätt att straffa de som utmanar dem.

Forskning visar konsekvent att kvinnors inlägg på sociala plattformar möter mer negativa reaktioner än männens när de uttrycker starka åsikter. Att en kvinna som ger uttryck för ilska bedöms som “olämplig” medan en man som gör samma sak bedöms som “passionerad”.

Det är inte en nyhet. Det är en gammal sanning i ny förpackning.

Raseriets politiska potential

Jag vill hävda att det finns ett samhälleligt värde i att kvinnor visar sin verkliga ilska. Inte som prestation. Inte som underhållning. Som autentisk reaktion på verkliga orättvisor.

Det finns en orsak till att politiska rörelser historiskt sett börjat med ilska. Medborgarrättsrörelsen. Suffragetterna. Stonewall. Inte med artiga framställningar och välformulerade klagomål — utan med ett “nej, det räcker nu” som inte kunde ignoreras.

Den ilskan är politisk. Den ilskan är nödvändig. Och varje gång vi, som samhälle, säger till en kvinna att “ta det lugnt” eller “uttrycka dig mer konstruktivt” — fråntar vi henne ett politiskt verktyg.

Vad jag lärde mig

Jag lärde mig att internet kan vara obarmhärtigt. Att anonymitetens skydd lockar fram det sämsta i människor. Att viralitet inte är detsamma som förståelse.

Men jag lärde mig också att det finns en hunger — stor och verklig — efter att någon säger det man inte vågar säga. En trötthet på den polerade versionen, på det välkalibrerade, på “det är viktigt att ha en nyanserad diskussion om detta”-retoriken.

Jag lärde mig att min röst nådde människor som kände sig sedda. Det är ingenting att skämmas för.

Till de som inte vågade

Det som oroar mig mest när jag ser tillbaka är inte hatmeddelandena. Det är alla de meddelanden jag fick från kvinnor som sa att de hade velat göra samma sak, men inte vågade. Kollegor. Vänner. Yngre tjejer som frågade hur man “hanterar” konsekvenserna.

Hur man hanterar det? Man hanterar det genom att inse att rätten att vara arg — på riktigt, utan att be om ursäkt — inte är en förhandsgåva som ges till dig. Det är något du tar.

Och ju fler som tar det, desto svårare blir det att bestraffa dem för det.

Jag stod för det. Jag står för det fortfarande. Och om du har något du vill säga med hela din röst — säg det.