Barnkonventionen som lag — fem år av erfarenheter och olösta frågor

Den 1 januari 2020 blev barnkonventionen svensk lag. Det var ett avgörande steg efter decennier av debatt om huruvida det räckte att Sverige “beaktade” konventionens principer eller om de behövde vara direkt tillämpliga i domstolar och myndigheter.

Nu har vi fem år av erfarenhet att utvärdera. Bilden är blandad — och den är viktig att titta ärligt på.

Vad inkorporeringen faktiskt innebar

Att inkorporera barnkonventionen innebar att göra den till en del av svensk lagstiftning på samma sätt som annan lag. Det innebär att domstolar och myndigheter inte bara ska “beakta” konventionen utan faktiskt tillämpa den — att barnets bästa ska vara ett primärt hänsyn vid alla beslut som rör barn.

Det är en principiellt viktig förändring. Barnkonventionen innehåller rättigheter som tidigare saknade direkt rättslig verkan i Sverige: rätten till inflytande i frågor som rör det egna barnet, rätten till information, rätten till privatliv och rätten till skydd mot alla former av våld och utnyttjande.

Vad som faktiskt förändrats

Rättspraxis har förändrats — men långsammare och ojämnare än förespråkarna hoppades.

Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har i ett antal avgöranden efter 2020 tillämpat barnkonventionen direkt och gett den genomslag i sin rättstillämpning. Det är viktiga signaler som påverkar de underrätter och myndigheter som följer prejudikaten.

Men i den dagliga praktiken — i socialtjänstens biståndsbedömningar, i migrationsärenden, i domstolarnas hantering av vårdnadstvister — är barnkonventionens genomslag ojämnt. Kunskapsnivån om konventionens konkreta krav varierar stort mellan myndigheter och handläggare. Uppföljningen av om barnets bästa faktiskt beaktats i enskilda ärenden är begränsad.

Problemet med “barnets bästa” som juridisk princip

Det finns en inbyggd utmaning i att tillämpa barnets bästa som juridisk princip: det är ett begrepp som kräver tolkning i varje enskilt fall, och tolkningen kan göras på vitt skilda sätt.

I en vårdnadstvist kan “barnets bästa” tolkas som en stabil boendesituation, som nära kontakt med båda föräldrarna, som skydd mot en förälder med aggressivt beteende eller som barnets egna uttalade önskemål. Barnets bästa i ett migrationsärende kan tolkas som familjeåterförening eller som skydd i ett säkert land beroende på hur man väger de relevanta faktorerna.

Det innebär att inkorporeringen av barnkonventionen är ett nödvändigt men inte tillräckligt steg. Det krävs också utbildning, tillsyn och en systematisk kultur av barnrättstänkande i de myndigheter och domstolar som fattar beslut som berör barn.

Vad som fortfarande saknas

Tre år in i barnkonventionens ställning som svensk lag finns det tydliga brister.

Tillsynen av om barnets bästa faktiskt beaktats i myndighetsbeslut är svag. IVO granskar socialtjänstens arbete, men resurserna är begränsade och tillsynen är reaktiv. Det saknas ett systematiskt system för att följa upp om barnkonventionens principer faktiskt genomsyrar myndigheternas arbete.

Barns delaktighet — rätten att höras och att deras åsikter ges vikt — implementeras ojämnt. I en del kommuner och domstolar finns rutiner för att inhämta barns perspektiv på ett åldersanpassat sätt. I andra kommuner är det fortfarande en formalitet.

Och resurserna för att stödja barn i utsatta situationer — barn i familjer med missbruk, barn som bevittnat våld, barn i asylprocessen — är fortfarande otillräckliga för att möta barnkonventionens krav på effektivt stöd och skydd.

Löftet som fortfarande löses in

Barnkonventionen som lag är ett löfte till Sveriges barn. Det är ett löfte om att de inte bara är objekt för vuxnas beslut utan rättighetsbärare med egna garanterade anspråk.

Att fullgöra det löftet kräver mer än en lagparagraf. Det kräver kompetens, resurser och en institutionell kultur som faktiskt sätter barnets perspektiv i centrum — inte som en formulering i ett policydokument, utan som ett faktiskt styrande princip i varje beslut som berör ett barns liv.

Det arbetet är på väg. Det är inte klart.