Få saker formar ett lands offentlighet så grundligt som vem som äger dess medier. Ändå bevakas svenska medieförvärv som om de vore vilka bolagsaffärer som helst: en notis på ekonomisidorna, en kommentar om synergier, sedan tystnad.
Det är en missbedömning av vad som står på spel.
Likriktning är den verkliga risken
Farhågan om ägarstyrning brukar avfärdas med att ingen koncernledning ringer redaktionerna och beställer åsikter. Det stämmer säkert oftast. Men det är inte där skadan sker.
Skadan sker i strukturerna. När samma koncern äger tiotals titlar samordnas ledarsidor, delas material och centraliseras redigering. Lokaltidningen som en gång hade egen bevakning av kommunfullmäktige publicerar i praktiken samma innehåll som systertitlarna tjugo mil bort. Mångfalden består på pappret: många titlar, många sajter. Innehållsligt är det en och samma röst.
Likriktning kräver ingen ond avsikt. Den följer av kostnadsjakt, och den är rationell för ägaren. Men summan av rationella beslut är en offentlighet där färre frågor ställs av färre människor med färre perspektiv.
Konkurrensrätten mäter fel saker
Invändningen att marknaden är fri och att förvärv prövas rättsligt missar poängen. Konkurrensmyndigheter prövar om en affär driver upp annonspriser eller skapar dominans på en marknad. De prövar inte om den minskar antalet självständiga redaktionella röster i ett demokratiskt samhälle.
Det är två helt olika frågor. En mediemarknad kan vara ekonomiskt välfungerande och demokratiskt utarmad på samma gång: billiga annonser, effektiv drift och en enda hand på rodret.
Flera europeiska länder har därför särskilda regler för medieägande, med tak för marknadsandelar eller krav på pluralismprövning vid förvärv. I Sverige har frågan i decennier avfärdats med hänvisning till tryckfriheten, som om varje diskussion om ägande vore ett angrepp på det fria ordet. Det är att blanda ihop friheten att publicera med makten att bestämma vad som publiceras.
Vad som borde göras
Tre saker vore rimliga att kräva.
För det första: en offentlig, löpande redovisning av det faktiska ägandet i svenska medier, inklusive indirekt ägande via fonder och holdingbolag. I dag krävs grävarbete för att besvara den enkla frågan vem som äger vad.
För det andra: en pluralismprövning vid större medieförvärv, skild från konkurrensprövningen, med mandat att bedöma konsekvenserna för åsiktsmångfalden.
För det tredje: ett mediestöd som konsekvent gynnar redaktionell självständighet snarare än koncernstorlek. Stöd som premierar volym förstärker koncentrationen med skattemedel, vilket är svårt att försvara.
Inget av detta hotar tryckfriheten. Ingen hindras från att publicera. Det som prövas är ansamlingen av makt över andras publicering, och det är en klassisk demokratifråga, lika gammal som maktdelningen själv.
Tystnaden är en del av problemet
Det mest talande i sammanhanget är kanske vem som inte skriver om detta. Mediekoncentrationen granskas sällan av medierna själva, av begripliga skäl: få redaktioner recenserar gärna sin egen ägare.
Just därför behövs fristående arenor för mediekritik, och just därför bör läsare vara misstänksamma när frågan avfärdas som teknikalitet. Ett samhälle som inte vet vem som äger dess offentlighet vet till slut inte heller vems verklighetsbild det lever i.