37 debattartiklar
Debattartiklar om svensk och europeisk politik — från välfärdspolitik och institutionella reformer till demokrati, makt och politiskt ledarskap. Skribenter med expertkunskap analyserar de beslut som formar Sverige.
Sverige har formellt anslutit sig till NATO, men den strategiska kulturen, försvarsanslaget och det politiska samtalet präglas fortfarande av 200 år av alliansfrihet. Det räcker inte att byta skylt.
Medan vi fokuserar på inrikespolitiska stridigheter urholkas demokratiska institutioner i land efter land inom EU. Sverige har ett särskilt ansvar att agera.
Danmark har fått sin första kvinnliga statsminister. Men strukturella ojämlikheter ändras inte av symbolen. Det krävs politik, inte representation, för verklig förändring.
Regeringens beslut att använda intäkter från utsläppsrättsförsäljning för att täcka budgetunderskott undergräver hela syftet med utsläppshandeln. Det är ett klimatpolitiskt svek.
Sverige har länge lutat sig mot tyst diplomati när egna medborgare fängslas utomlands. Men erfarenheterna från fall i Bahrain, Iran och Ryssland visar att strategin systematiskt misslyckas i de stater där den behöver fungera som mest.
Dawit Isaak har suttit fängslad i Eritrea sedan 2001. Sverige har aldrig lyckats säkra hans frigivning. Hans fall belyser en systematisk brist i hur Sverige hanterar konsulärt skydd för sina medborgare i auktoritära stater.
Sifo:s senaste mätningar är tydliga: svenska folket tror inte på Håkan Juholt som statsminister. Socialdemokraterna måste agera innan det är för sent.
Kraven på att censurera näthat är begripliga men missriktade. Tystnad skapar inte trygghet — det skapar osynliga hat-ekosystem som är svårare att bekämpa.
London brinner. Rosengård har brunnit. Clichy-sous-Bois har brunnit. Kopplingen är uppenbar: när legitima kanaler för politisk deltagande stängs hittar frustrationen andra vägar.
Medan vänstern blint försvarar Hamas glömmer man bort att många palestinier faktiskt välkomnar befrielse från islamisters förtryck.
Jesse Jackson besökte Sverige och mötte Nyamko Sabuni. Det öppna brevet som följde handlar om vad verklig solidaritet kräver — och om gränserna för den internationella medborgarrättspolitiken.
Sverige kan vara bättre. Vi kan ha högre tillväxt, starkare välfärd och större jämlikhet. Men det kräver mod att bryta med nyliberalismen.
I Almedalen talar KDU om familjevärden och tradition medan unga svenskar kämpar med höga hyror, osäkra jobb och klimatkris. Förbundet har helt tappat kontakten med sin generation.
De som slängde sten i Göteborg 2001 trodde de bekämpade kapitalismen. I verkligheten gav de kapitalismens och statens propagandamaskiner exakt vad de behövde för att delegitimera hela rörelsen.
Tio år efter kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg pågår den arabiska våren. Det finns en koppling — och den handlar om vad som händer när demokratiska krav möter statsapparatens våld.
Som riksdagsledamot för Vänsterpartiet har jag länge försökt vara lojal. Men Lars Ohlys ledarskap har blivit en belastning för partiet. Det är dags för honom att kliva åt sidan.
Trakasserierna mot mig på Facebook är inte bara ett personligt problem. De är ett symptom på ett systematiskt hot mot den politiska debatten och mot viljan att delta i offentligt liv.
När Sverigedemokraterna uttryckte stöd för Sannfinländarnas framgångar 2011 varnade kritiker för en nordisk högerradikalism. Femton år senare är dessa partier regeringspartier eller stödpartier i flera nordiska länder. Vad har det nordiska samarbetet betytt?
Kritiken mot Alliansens miljöpolitik missar de konkreta resultaten. Sverige leder klimatomställningen med en politik som kombinerar ekonomisk tillväxt med minskade utsläpp.
Fusk i assistanssystemet är inte ett marginellt problem. Det urholkar resurserna och förtroendet för ett system som de mest sköra i samhället är beroende av.
Håkan Juholts avgång 2012 föregicks av ett intensivt mediedrev. Sedan dess har debatten om mediernas roll i politikers fall och rättssäkerhetsprincipers tillämpning fördjupats. Vad har vi lärt oss om mediemaktens gränser?
Socialdemokraterna har under decennier förlorat äganderätten till det som en gång var deras kärnfrågor. Kan partiet återhämta sig — eller är den socialdemokratiska tidsåldern verkligen förbi?
Sverige deltar i militära operationer i Libyen, men regeringen vågar inte säga det uppenbara: målet måste vara att störta diktatorn Kaddafi. Halva lösningar räddar inga liv.
2011 konstaterades att Socialdemokraterna förlorat ägarskapet om arbetslinjen till Alliansen. Fjorton år senare är frågan fortfarande olöst — och det är en av de viktigaste förklaringarna till S:s strukturella svaghet i svensk politik.
Debatten om Håkan Juholts saknade universitetsexamen avslöjar en djupt rotad klassfördomar i det svenska politiska etablissemanget. Erfarenhet och kompetens räknas — men bara om du har rätt papper.
När Gaddafi bomber sivila måste Sverige ta ansvar. Vi har kapacitet att skydda oskyldiga liv – då ska vi också göra det.
Spanien drog hem sina trupper från Irak efter terrordådet i Madrid. Sverige borde lära av deras mod och ta ansvar för sin egen utrikespolitik.
2011 debatterades det om Sverige borde införa EU:s datalagringsdirektiv. Sedan kom GDPR. Men parallellt med integritetsskyddet har övervakningslagstiftningen skärpts dramatiskt. Vad har vi egentligen valt?
Svenska medborgare sitter fängslade under omänskliga förhållanden i Egypten. Regeringen tittar på. Det är ett svek mot dem som litar på att Sverige ska försvara sina medborgare.
Medan EU pratar om demokrati och mänskliga rättigheter pumpas miljarder in i en regim som systematiskt kränker sin egen befolkning.
Vänstern har alltför länge varit en storstadsfråga. Om vi ska bli ett folkrörelseförbund igen måste vi värna den svenska skogen och landsbygdens intressen.
Mona Sahlins avgång väcker en besvärlig fråga: är Socialdemokraterna verkligen det feministiska parti de påstår sig vara? Historien och partikullturen ger ett oroande svar.
2010 frågade sig debattörer om Sverige behövde en Tea Party-rörelse. Femton år senare vet vi svaret: vi fick något liknande — och vi kan nu utvärdera vad det faktiskt inneburit för svensk politik.
När Vänsterpartiets ledare Lars Ohly inte lyckas formulera en konsekvent och trovärdig antirasistisk linje, förlorar hela vänstern i trovärdighet. Det är dags för tydlighet — eller avgång.
Vänstern har i decennier identifierat sig med antirasismen — men glömt att granska sin egen politik. Det är dags för en ärlig uppgörelse med hur vi hanterat migrationsfrågor, integration och rasistiska strukturer.
Regeringens statistik om ungdomsarbetslöshet ger en missvisande bild. Bakom de officiella siffrorna döljer sig en verklighet av utanförskap som politiken vägrar se.
Efter en rad kontroversiella uttalanden om homosexualitet och samkönade relationer från KD-företrädare måste partiet nu ta ansvar och be om ursäkt. Det räcker inte med tystnad och undanflykter.
