En misstroendeförklaring är riksdagens sätt att tvinga fram en statsministers eller en ministers avgång när riksdagen anser att förtroendet för personen är förbrukat. Minst 35 riksdagsledamöter måste först gå samman och väcka förslaget, och det krävs sedan minst 175 röster, en majoritet av riksdagens 349 ledamöter, för att förklaringen ska gå igenom. Sedan regeringsformen fick sin nuvarande utformning 1974 har riksdagen röstat om misstroendeförklaring 14 gånger, men bara en gång, mot statsminister Stefan Löfven i juni 2021, har omröstningen lett till en fällning.
Vad krävs för att väcka en misstroendeförklaring?
Rätten att väcka misstroendeförklaring regleras i regeringsformens sjätte kapitel och är tänkt att fungera som en grundlagsskyddad kontrollmakt över regeringen. Förslaget kan riktas mot statsministern, vilket i praktiken innebär ett misstroende mot hela regeringen eftersom statsministerns avgång automatiskt leder till att övriga statsråd entledigas, eller mot ett enskilt statsråd. Minst 35 ledamöter, en tiondel av riksdagens 349 platser, måste stå bakom förslaget för att en omröstning ska bli av, och partierna som väcker förklaringen behöver formellt inte ange några sakliga skäl. I praktiken har det ändå alltid funnits en konkret anledning, allt från missnöje med den ekonomiska politiken till uttalanden som uppfattats som olämpliga.
Hur många röster krävs för att fälla regeringen eller en minister?
För att riksdagen ska förklara sitt misstroende krävs att minst 175 ledamöter, alltså en majoritet av riksdagens 349 platser, röstar ja till förslaget. Eftersom bara ja-röster räknas mot majoritetskravet räcker det för regeringens stödpartier att avstå snarare än att aktivt rösta nej, vilket förklarar varför flera av de historiska omröstningarna haft ett stort antal ledamöter som lagt ned sina röster. Att gränsen ligger vid majoriteten av samtliga platser, inte bara av de ledamöter som faktiskt deltar i omröstningen, gör tröskeln ovanligt hög jämfört med många andra parlamentariska system.
Vad händer om misstroendeförklaringen går igenom?
Går en misstroendeförklaring mot statsministern igenom måste hela regeringen avgå, eller så kan statsministern inom en vecka i stället välja att begära att talmannen utlyser extra val. Riktas förklaringen mot ett enskilt statsråd blir utfallet enklare: talmannen entledigar ministern, utan att övriga regeringen påverkas. Den här åtskillnaden, mellan misstroende mot statsministern och mot ett enskilt statsråd, är central för att förstå varför de 14 omröstningarna fått så olika konsekvenser trots att bara en av dem faktiskt lyckats fälla någon.
Hur många misstroendeförklaringar har hållits i Sverige?
Riksdagen har röstat om misstroendeförklaring 14 gånger sedan grundlagsreformen 1974, och nästan alla förslag har riktats mot socialdemokratiska statsministrar eller statsråd. Det första tillfället var i oktober 1980, då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna riktade misstroende mot statsminister Thorbjörn Fälldin för den ekonomiska politiken. Förslaget röstades ned med minsta möjliga marginal, bara en rösts skillnad, vilket gjorde att Fälldin kunde sitta kvar. Fem år senare, i februari 1985, reagerade Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet mot utrikesminister Lennart Bodströms uttalanden om ubåtskränkningarna, men även det förslaget röstades ned.
Under 1990- och 2000-talet riktades flera förklaringar mot statsminister Göran Persson: dels efter uttalanden under en resa till Kina 1996, dels för att han inte avgått efter valförlusten 1998, dels i samband med regeringsbildningen 2002. Sverigedemokraterna har stått bakom flest förslag under 2010- och 2020-talet. I januari 2015 riktades misstroende mot Stefan Löfven sedan partiet ansett att statsministerns besked om avgång och extra val under budgetstriden hösten 2014 varit otydliga, förslaget röstades ned med 155 avstående ledamöter. Hösten 2017, i spåren av säkerhetsbristerna på Transportstyrelsen, hölls två separata omröstningar samma vecka: en mot Löfven själv den 15 september, som röstades ned med 155 nedlagda röster, och en mot försvarsminister Peter Hultqvist fyra dagar senare, där förslaget föll med den ovanligt knappa marginalen 137 röster mot 135. I oktober samma år, 2015, riktades ett förslag även mot finansminister Magdalena Andersson för en budget som ansågs underfinansierad, med 120 ledamöter som avstod.
Mot justitie- och migrationsminister Morgan Johansson väcktes misstroende både i november 2019, då 151 ledamöter röstade ja mot 131 nej med 57 avstående, och i juni 2022 i egenskap av justitie- och inrikesminister, då förslaget föll med bara en enda röst från majoritet, 174 ja mot 97 nej. Även socialförsäkringsminister Annika Strandhäll utsattes för en misstroendeförklaring i maj 2019, sedan Moderaterna var missnöjda med att Anne-Marie Begler flyttats från sin post som generaldirektör för Försäkringskassan; förslaget röstades ned med 59 avstående ledamöter. I januari 2024 riktade Centerpartiet och Miljöpartiet en misstroendeförklaring mot klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari, som också röstades ned trots att 104 ledamöter avstod från att rösta.
Varför lyckades bara misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven 2021?
Den 21 juni 2021 röstade riksdagen, på begäran av Sverigedemokraterna, för första och hittills enda gången igenom en misstroendeförklaring: 181 ledamöter röstade för att fälla statsminister Stefan Löfven, 109 röstade emot, 51 avstod och 8 var frånvarande. Det avgörande var att Vänsterpartiet valde att rösta med de borgerliga partierna, sedan regeringen aviserat en reform av hyressättningen vid nyproduktion som partiet motsatte sig. Den tillfälliga alliansen över blockgränsen gav den nödvändiga majoriteten på 175 röster med god marginal.
Löfven fick en vecka på sig enligt grundlagen att bestämma vägen framåt och valde till slut att avgå i stället för att utlysa extra val, varefter partiet fick en ny socialdemokratisk partiledare som också blev Sveriges statsminister efter talmansrundor i riksdagen. Fallet visar att misstroendeförklaringen är ett skarpt vapen i grundlagen, men att det i praktiken krävs en ovanlig politisk konstellation, en tillfällig majoritet över blockgränsen, för att den faktiskt ska fällas.
Vad är skillnaden mellan misstroendeförklaring och kabinettsfråga?
En misstroendeförklaring och en kabinettsfråga är i praktiken varandras motsatser, även om båda handlar om riksdagens förtroende för regeringen. Misstroendeförklaringen är riksdagens eget initiativ: minst 35 riksdagsledamöter väcker frågan, oavsett vad regeringen själv tycker om saken. En kabinettsfråga fungerar tvärtom, genom att regeringen själv kopplar sin fortlevnad till utfallet av en viss omröstning, till exempel ett lagförslag, och i förväg meddelar att den avgår om riksdagen röstar nej. Metoden används sällan i svensk politik eftersom den parlamentariska situationen med minoritetsregeringar gör den riskabel, men den ger regeringen ett sätt att sätta press på riksdagens ledamöter utan att vänta på att oppositionen väcker en formell misstroendeförklaring. Gemensamt för båda instrumenten är att de till syvende och sist handlar om samma sak: om regeringen fortfarande har riksdagens godkännande att sitta kvar och bilda regeringens politik, eller om underlaget för att styra landet har runnit ut i sanden.
Vanliga frågor om misstroendeförklaring
Läs vidare i grundlagen om du vill se den fullständiga texten: reglerna om misstroendeförklaring finns i regeringsformens sjätte kapitel och i riksdagsordningen, som också styr själva omröstningsförfarandet i kammaren. De vanligaste frågorna handlar annars om praktiska detaljer, som hur snabbt en ny regering kan tillträda efter en fällning eller om en misstroendeförklaring kan riktas mot flera statsråd samtidigt, vilket den kan, om riksdagen väljer att rösta om varje namn för sig.