Det finns två tillåtna positioner i svensk public service-debatt. Den ena vill lägga ner alltihop och ser varje inslag som bevis på systemfel. Den andra betraktar varje fråga om uppdragets gränser som ett angrepp på demokratin. Mellan dessa hejarklackar ligger den intressanta diskussionen, i stort sett obesökt.
Det är synd, för frågorna finns och de blir inte mindre av att ingen ställer dem ordentligt.
Oberoende kräver ansvarsutkrävande
Utgångspunkten borde vara okontroversiell: ett medieföretag som finansieras med obligatorisk avgift och skyddas av politiskt beslutade tillstånd är en maktinstitution. Maktinstitutioner ska granskas och avkrävas ansvar. Det gäller domstolar, myndigheter och riksbanker, och det gäller rimligen även public service.
I dag sker ansvarsutkrävandet i praktiken genom granskningsnämndens efterhandsprövning av enskilda program. Det är ett smalt instrument. Det prövar inslag, inte mönster; enskildheter, inte helheten. Frågan om bevakningen över tid är balanserad, om resurserna används effektivt och om uppdraget tolkas rimligt prövas i realiteten aldrig av någon utomstående.
Att föreslå en återkommande, oberoende utvärdering av uppdragets fullgörande är inte att hota oberoendet. Det är att ta det på allvar. Institutioner som slipper granskning brukar med tiden få svårare att motivera sitt existensberättigande, inte lättare.
Gränsfrågan är legitim
Den andra undvikna frågan gäller uppdragets omfång. Public service-bolagen verkar i dag på textmarknaden i direkt konkurrens med betalfinansierade tidningar, med gratismaterial som kommersiella aktörer måste ta betalt för. Var gränsen ska gå mellan kärnuppdrag och marknadsintrång är en genuint svår avvägning, som förtjänar bättre än att avgöras med reflexer.
Den som påpekar detta anklagas gärna för att gå ärenden åt kommersiella intressen. Men frågan försvinner inte av att man misstänkliggör den som ställer den. Om public service-textsatsningarna försvagar den betalda journalistikens ekonomi är slutresultatet färre journalister totalt, vilket knappast var avsikten.
Ramar skyddar mot godtycke
Här finns också ett egenintresse för public service-vännerna att upptäcka. Tydliga ramar, transparent uppföljning och en väl avgränsad roll är det bästa skyddet mot framtida politisk klåfingrighet. Ett uppdrag som är vagt formulerat och aldrig utvärderat är ett lätt byte för den regering som en dag vill styra eller strypa. Ett uppdrag med tydliga gränser och dokumenterad efterlevnad är betydligt svårare att attackera godtyckligt.
Det är alltså inte trots utan tack vare public service-tankens värde som ramverket bör skärpas: precisare uppdragsbeskrivning, oberoende återkommande utvärdering och en ärlig politisk diskussion om textverksamhetens gränser.
Sänk tonläget, höj kraven
Inget av detta kräver att man tar ställning i frågan om public service ska finnas. Det kräver bara att man behandlar institutionen som vad den är: en offentligt finansierad maktfaktor i den svenska offentligheten, med samma skyldighet att tåla granskning som alla andra.
Debatten om public service behöver färre trosbekännelser och fler kontrollfrågor. Det vore en uppgradering för alla inblandade, inklusive public service självt.