NATO försvarsutgifter Sverige: femprocentsmålet, försvaret och läget i området
NATO försvarsutgifter Sverige har blivit en av de mest laddade budgetfrågorna i svensk politik sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 förändrade säkerhetsläget i området. Kärnan i debatten är att Natoländerna 2025 enades om ett nytt femprocentsmål för hur stor andel av BNP som ska gå till försvar och säkerhet till 2035, samtidigt som regeringen och Sverigedemokraterna har bestämt sig för att lånefinansiera merparten av den svenska upprustningen. Frågan som splittrar debattörerna är inte om Sverige ska rusta upp, utan hur notan ska betalas och vem som får bära den.
Den här artikeln går igenom var Sverige ligger i dag, vad det nya målet från Nato-mötet i Haag faktiskt kräver, varför lånevägen valdes framför höjd skatt, och vad Försvarsmaktens egen ledning säger om behovet.
Hur mycket lägger Sverige på försvaret i dag, jämfört med Natos gamla tvåprocentsmål?
Sveriges försvarsutgifter låg 2024 på ungefär 140 miljarder kronor, motsvarande 2 procent av BNP, alltså i linje med det minimikrav om två procent som gällt inom Nato sedan 2014. Sverige tillhör därmed de medlemsländer som redan klarar det gamla målet, till skillnad från flera större Natoländer. Polen ligger i topp bland medlemsländerna räknat som andel av sin ekonomi, medan Sverige placerar sig i det övre mittskiktet.
Vad innebär Natos nya femprocentsmål till 2035 för Sverige?
Vid Nato-toppmötet i Haag sommaren 2025 enades medlemsländerna om ett betydligt tuffare mål: 5 procent av BNP till 2035. Innan mötet talade flera bedömare om ett spann på 3-5 procent av BNP, men slutresultatet blev en tydlig uppdelning: 3,5 procent till det direkta militära försvaret och ytterligare 1,5 procent till bredare säkerhetsrelaterade satsningar, som infrastruktur, cybersäkerhet och civilt försvar. Beslutet drevs igenom av generalsekreterare Mark Rutte efter uttalat tryck från USA om att medlemsländernas europeiska del ska ta ett större eget ansvar. För Sverige innebär det en flerdubbling jämfört med dagens nivå, vilket är bakgrunden till varför frågan om finansieringen blivit så central i Natos roll för svensk säkerhetspolitik.
Varför lånefinansierar regeringen 300 miljarder kronor till försvaret?
Regeringen och Sverigedemokraterna är överens om en finansieringsmodell där en stor del av upprustningen, uppemot 300 miljarder kronor, lånefinansieras i stället för att belasta statsbudgeten och försvarsbudgeten direkt år för år. Anslagen till Försvarsmakten har vuxit kraftigt sedan det senaste försvarsbeslutet, som en följd av det uttalade målet att stärka Sveriges militära förmåga snabbare än vad löpande skatteintäkter medger. Statsminister Ulf Kristersson (M) har motiverat tempot med att “det brådskar”, och beskriver satsningen som den största militära upprustningen sedan kalla kriget. Kritiker menar att försvarsutgifter i fredstid principiellt inte bör lånefinansieras eftersom det är ett permanent åtagande och inte en tillfällig kris, medan regeringen hävdar att det försämrade säkerhetsläget gör att pengarna måste komma på plats nu.
Hur har Sveriges försvarsanslag utvecklats historiskt, sedan kalla kriget?
Historiskt skars försvarsanslagen ned kraftigt under 1990-talet efter kalla krigets slut, då hotbilden bedömdes som låg och den operativa förmågan i förbanden prioriterades ned till förmån för andra delar av statsbudgeten. Totalförsvarets bredare uppdrag, som täcker allt från ammunition och materiel till civilt försvar och beredskapslager, byggdes samtidigt ned under decennier. Den ökning som nu sker är därför delvis en återuppbyggnad av kapacitet som monterades ned, inte enbart en anpassning till Natos nya mål.
Vad säger Försvarsmaktens överbefälhavare Michael Claesson om materiel och säkerhetsläget?
I Försvarsmaktens senaste budgetunderlag har överbefälhavare Michael Claesson efterlyst en investeringsnivå som motsvarar omkring 3,1 procent av BNP, med hänvisning till att “säkerhetsläget kräver det”. Claesson, som tog över som ÖB efter Micael Bydén, har betonat att försvaret av Sverige och försvaret av Nato-alliansen i praktiken är samma uppgift, och att förbandens förmåga och materiel behöver stärkas i takt med att hotbilden i området förändras. Hans besked väger tungt i debatten eftersom det kommer från myndigheten som ska omsätta de politiska besluten i faktisk militär förmåga.