Minoritetsspråk i Sverige är samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch. De talas av landets fem nationella minoriteter, samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar, och skyddas genom lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Vilka rättigheter som faktiskt gäller beror på var i landet man bor: en generell nivå gäller i hela Sverige, en förstärkt nivå gäller bara i utpekade förvaltningsområden för finska, meänkieli och samiska.
Vilka är Sveriges fem nationella minoritetsspråk – samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch?
I alfabetisk ordning är Sveriges fem nationella minoritetsspråk finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. I myndigheternas egna sammanställningar radas de fem erkända minoritetsspråken ofta upp kompakt utan skiljetecken: finska jiddisch meänkieli romani chib samiska. Nedan går vi igenom dem i den turordning de oftast presenteras i, med samiska först.
Samiska är egentligen ett samlingsnamn för flera språkvarieteter, där nordsamiska är den som flest talar, följt av bland annat lulesamiska och sydsamiska. Språket har talats i norra Sverige långt innan den svenska staten fanns i sin nuvarande form.
Finska talas av sverigefinnar, en grupp med rötter i den finsktalande befolkning som funnits på båda sidor om Bottenviken i århundraden, förstärkt av senare arbetskraftsinvandring från Finland.
Meänkieli talas av tornedalingar i övre Norrbotten. Språket utvecklades som en egen variant av finska efter att gränsen mellan Sverige och Ryssland (senare Finland) drogs genom Torne älvdal 1809 och skilde tornedalingarna från Finland.
Romani chib talas av romer och finns i flera dialekter beroende på vilken romsk grupp som talar den. Romer har dokumenterad närvaro i Sverige sedan 1500-talet.
Jiddisch talas av judar och är ett germanskt språk med starka inslag av hebreiska, som följt den judiska minoriteten till Sverige sedan 1700-talet.
Vilka är Sveriges fem nationella minoriteter – judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar?
De fem grupperna, judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar, fick sin status genom att riksdagen 1999 fastställde att just dessa grupper uppfyller kriterierna för nationell minoritet: en hävdvunnen bosättning i Sverige, en uttalad samhörighet och ett eget språk eller religiös/kulturell särart. I ordningen judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar går grupperna igen genom hela minoritetslagstiftningen, från förarbetena till dagens uppföljningsrapporter, ofta radade utan skiljetecken som judar romer samer sverigefinnar tornedalingar i myndigheternas egna listor. Samerna intar dessutom en särställning som urfolk, med egna rättigheter kopplade till renskötsel och Sametinget som inte omfattar de övriga fyra grupperna.
Skillnaden mot senare tiders invandrargrupper är alltså inte storlek eller integration, utan tidsdjup: gruppen ska ha funnits i landet under mycket lång tid för att räknas som nationell minoritet i lagens mening.
Vad säger den svenska lagen om Sveriges nationella minoriteter och minoritetsspråk?
Grunden är lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk, som i sin tur vilar på två internationella konventioner Sverige ratificerade år 2000: Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Lagen slår fast att det allmänna, alltså staten, regioner och kommuner, har ett ansvar att skydda och främja de fem minoritetsspråken samt minoriteternas möjlighet att behålla och utveckla sin kultur.
Minoritetspolitiken brukar delas in i tre delområden: diskriminering och utsatthet, inflytande och delaktighet, samt språk och kulturell identitet. De tre hänger ihop, för en grupp som utsätts för diskriminering har sällan samma reella möjlighet att bevara sitt språk eller göra sin röst hörd i frågor som rör den egna gruppen.
Vilka rättigheter gäller i hela Sverige?
Oavsett var i landet man bor som same, sverigefinne, tornedaling, rom eller jude gäller ett antal generella rättigheter:
- Skydd mot diskriminering på grund av tillhörighet till en nationell minoritet, som hanteras av Diskrimineringsombudsmannen.
- Rätt till information om sina rättigheter som nationell minoritet, från kommuner och myndigheter.
- Rätt till inflytande genom att myndigheter ska samråda med minoriteterna i frågor som berör dem, till exempel via minoritetsorganisationer eller Sametinget.
- Stöd att bevara kultur och språk, exempelvis genom statligt finansierade kulturinstitutioner och läromedel.
Barn och unga har dessutom en generell rätt till modersmålsundervisning i skolan, oavsett var i landet skolan ligger, förutsatt att det finns en lärare att tillgå. Frågan om vems rätt till en likvärdig utbildning som faktiskt infrias i praktiken är ingen ny strid; samma mönster, att lagens intention inte alltid når hela vägen ut i klassrummet, går igen i debatten om att skolans likvärdighet är löftet vi bröt.
Vilka extra rättigheter gäller i förvaltningsområdena?
Utöver de generella rättigheterna finns en förstärkt nivå som bara gäller finska, meänkieli och samiska, och bara i de kommuner som ingår i respektive språks förvaltningsområde. Där har enskilda:
- Rätt att använda språket muntligt och skriftligt i kontakt med myndigheter och i vissa fall i domstol.
- Rätt till förskola helt eller delvis på minoritetsspråket, om vårdnadshavare begär det.
- Rätt till äldreomsorg helt eller delvis på minoritetsspråket, en rättighet som blivit alltmer efterfrågad i takt med att den generation som växte upp med språket som modersmål blir äldre.
Kiruna, Pajala och Övertorneå är exempel på kommuner som ingår i förvaltningsområdet för finska, meänkieli och samiska, ett arv från att just den regionen historiskt haft en stor andel tornedalingar och sverigefinnar bland invånarna. Vilka kommuner som ingår varierar mellan de tre språken, och en kommun kan söka sig in i ett förvaltningsområde om den kan visa att det finns ett tillräckligt underlag lokalt för finska, meänkieli eller samiska, en process som i grunden liknar hur Sveriges kommuner organiserar annan specialreglerad samhällsservice efter lokala behov.
Romani chib och jiddisch saknar helt egna förvaltningsområden. Det hänger samman med att romer och judar historiskt inte varit lika geografiskt koncentrerade som samer, sverigefinnar och tornedalingar, utan spridda över hela landet, framför allt i städerna.
Är minoritetsspråken hotade, och vad är språkrevitalisering?
Ja, i olika grad. Flera av de fem minoritetsspråken talas i dag av relativt få personer som förstaspråk, och antalet som för språket vidare till barn i hemmet har minskat under lång tid, framför allt för jiddisch, romani chib och de mindre samiska varieteterna som sydsamiska. Det gemensamma skälet är historiskt: under stora delar av 1900-talet bedrev svenska myndigheter en uttalad assimileringspolitik, där till exempel samiska och meänkieli aktivt motarbetades i skolan till förmån för enbart svenska. Effekterna av den politiken märks fortfarande i hur få som i dag talar språken flytande, särskilt bland yngre generationer.
Det arbete som ska vända den utvecklingen kallas språkrevitalisering: insatser för att ett språk ska leva vidare in i framtiden, i stället för att bara bevaras i arkiv och forskning. Isof samordnar mycket av det arbetet tillsammans med minoritetsorganisationerna själva, genom allt från läromedel och poddar på minoritetsspråken till stöd för föräldrar som vill lära sina barn ett språk de själva inte fick lära sig flytande. Just den generationsklyftan, mellan äldre som straffades för att tala sitt språk och yngre som i dag aktivt uppmuntras att återerövra det, är något av kärnan i hela minoritetspolitiken.
Vilka myndigheter ansvarar för minoritetspolitiken?
Institutet för språk och folkminnen (Isof) är den myndighet som arbetar mest direkt med språken: språkvård, revitalisering och läromedel för samtliga fem. Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget delar på uppdraget att samordna och följa upp minoritetspolitiken nationellt, och rapporterar årligen om hur kommuner och regioner lever upp till lagens krav. Socialstyrelsen ansvarar för att sprida kunskap om rättigheterna inom vård och omsorg, medan Diskrimineringsombudsmannen hanterar anmälningar om diskriminering kopplad till minoritetstillhörighet. Skolverket tar fram undervisningsmaterial så att lärare kan undervisa om de fem minoriteterna redan från förskolan.
I praktiken innebär uppdelningen mellan myndigheterna att den som upplever att sina rättigheter inte respekteras sällan behöver vända sig till bara ett håll. Handlar det om att en kommun vägrar erbjuda förskola på minoritetsspråket är det länsstyrelsen och den nationella uppföljningen som är rätt instans att uppmärksamma på problemet, medan en enskild diskrimineringssituation, till exempel på en arbetsplats, hör hemma hos Diskrimineringsombudsmannen. Den uppdelningen är i sig en del av varför minoritetspolitiken ibland uppfattas som svårnavigerad: fem myndigheter med delvis överlappande uppdrag, snarare än en enda instans att vända sig till.
Vanliga frågor och svar om minoritetsspråk i Sverige
De flesta frågor om minoritetsspråk i Sverige handlar i grunden om två saker: vilka de fem språken och grupperna är, och var man faktiskt kan använda rättigheterna i praktiken. Nedan hittar du de vanligaste frågorna samlade.