Public service-avgiften är den avgift som sedan 2019 finansierar Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio och Utbildningsradion. Alla som är över 18 år och har en beskattningsbar förvärvsinkomst betalar den automatiskt via skattsedeln: en procent av inkomsten, dock högst 1 184 kronor för inkomståret 2026. Avgiften ersatte radio- och tv-avgiften och har sedan starten varit en av de mest återkommande stridsfrågorna i den svenska mediedebatten, trots att den formellt bara är en teknisk finansieringsfråga.
Vad är public service-avgiften, och vem ska betala enligt lagen om allmänhetens tjänst?
Public service-avgiften infördes den 1 januari 2019 genom lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst. Enligt lagens tredje paragraf ska den som vid beskattningsårets ingång har fyllt 18 år och är obegränsat skattskyldig i Sverige med en beskattningsbar förvärvsinkomst betala avgiften. Det gäller oavsett om man faktiskt tittar på SVT eller lyssnar på Sveriges Radio, eftersom public service enligt regeringens motivering till reformen är en kollektiv nyttighet som hela samhället har nytta av.
Skillnaden mot den gamla ordningen är stor. Fram till 2018 betalade hushåll en radio- och tv-avgift på 2 400 kronor per år, oavsett hur många som bodde i hushållet. Numera är avgiften individuell: varje vuxen med inkomst betalar sin egen andel, och pengarna dras direkt av Skatteverket i stället för av Radiotjänst i Kiruna, som tidigare ansvarade för uppbörden.
Hur stor är den nya public service-avgiftens storlek 2026, jämfört med tv-avgiften?
Underlaget för public service-avgiften är den beskattningsbara förvärvsinkomsten, alltså lön, pension eller sjukersättning efter avdrag, men inte kapitalinkomst. Avgiften är 1 procent av den inkomsten, upp till ett tak som enligt lagen ligger på 1,55 gånger det årliga inkomstbasbeloppet. För inkomståret 2026 innebär det att alla med en beskattningsbar förvärvsinkomst på 118 428 kronor eller mer betalar maxbeloppet 1 184 kronor per år, medan den som tjänar mindre betalar en procent av sin faktiska inkomst.
Ett par exempel visar hur det slår: en pensionär med 120 000 kronor i årlig pension och grundavdrag på 80 500 kronor har en beskattningsbar inkomst på 39 500 kronor, vilket ger en avgift på 395 kronor om året. Så fungerar det för de flesta pensionärer med relativt låg pension: avgiften betalas som en liten andel av inkomsten i stället för det gamla fasta hushållsbeloppet. Samma grundavdrag ligger till grund för hur mycket skatt en pensionär betalar på sin pension i övrigt, eftersom det är den beskattningsbara inkomsten efter avdrag som styr båda beloppen. En löntagare som tjänar 360 000 kronor om året hamnar i stället på maxbeloppet, eftersom den beskattningsbara inkomsten långt överstiger gränsen. Samma modell, att en skatteliknande avgift trappas upp mot ett tak, går igen i flera delar av kommunalskatten i Stockholm, där avgiftens storlek på motsvarande sätt beror på var i inkomstskiktet man befinner sig.
Nivån är dessutom inte statisk. För inkomståret 2025 var maxbeloppet 1 249 kronor, en krona högre än 2026 års 1 184 kronor, eftersom beloppet räknas om varje år utifrån inkomstbasbeloppet. Avgiften kan alltså både höjas och sänkas mellan åren utan att riksdagen behöver fatta ett nytt beslut.
Vart går pengarna, och hur får de användas av SVT, SR och UR?
Public service-avgiften får enligt lag bara finansiera radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst, inte någon annan statlig verksamhet. Historiskt har ungefär 60 procent av intäkterna gått till SVT, medan resten fördelats mellan Sveriges Radio och Utbildningsradion. Pengarna hanteras inte som en vanlig budgetpost utan förvaltas i ett särskilt, slutet system hos Riksgäldskontoret, skilt från statsbudgeten i övrigt, just för att finansieringen inte ska omprövas år för år eller ställas mot andra utgifter.
Det är också själva poängen med modellen: genom att låsa fast beslut om avgiftsmedel för hela tillståndsperioden, snarare än år för år, ska public service kunna planera långsiktigt utan att varje budgetår bli en politisk förhandling om innehållet.
Är avgiften en skatt, och varför är den så omdebatterad?
Trots att lagstiftaren kallar den avgift har public service-avgiften i praktiken alla kännetecken av en skatt: den är obligatorisk, den dras via skattesystemet, och den gäller oavsett om man använder tjänsten eller inte. Redan den gamla TV-avgiften klassades av EU som en skatt av precis samma skäl.
Just den konstruktionen var det som oroade kritikerna redan innan reformen genomfördes. Journalistförbundet varnade 2017 för att en skattefinansierad modell riskerar att öppna för politiska diskussioner om public services innehåll, på ett sätt som den tidigare, mer avskilda avgiftsmodellen inte gjorde. Farhågan är att när finansieringen liknar vilken annan statlig utgift som helst, blir det lättare att ställa till exempel underhållningsprogram mot sjukvårdsplatser i den politiska debatten, och därmed svårare för public service att hävda sitt oberoende. Den oron hänger nära ihop med den bredare frågan om mediekoncentration som en demokratifråga, där ägande och finansiering av medier ytterst handlar om vem som kan påverka det offentliga samtalet.
Vanliga frågor om public service-avgiften
Här samlas de vanligaste frågorna om vad avgiften kostar, vem som betalar och varför modellen väcker så mycket debatt.