Jobbskatteavdraget och sjukförsäkringen — vem betalar notan?

Det finns en tydlig fördelningspolitisk logik i jobbskatteavdraget: du belönas skattemässigt för att arbeta. Incitamenten ska göra arbete mer lönsamt relativt bidrag och sjukpenning. Det är en sammanhängande ideologisk konstruktion.

Problemet är att den är blind för ett grundläggande faktum: alla kan inte arbeta.

Vem fick avdraget — och vem fick inte

Jobbskatteavdraget, som sjösattes i fyra steg av Alliansen 2006–2010, gav mest till dem med stabila heltidsanställningar och relativt höga inkomster. Det är en matematisk konsekvens av hur avdraget konstruerades — som en andel av förvärvsinkomsten.

Parallellt sänktes ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen. Karenstider skärptes, rehabiliteringskedjan stramades åt, och tusentals sjukskrivna som bedömts inte klara sitt tidigare arbete ändå avslutades i arbetsförmågeprövningar mot “normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden” — ett begrepp som visade sig vara juridiskt töjbart men praktiskt oanvändbart för dem som fastnade i det.

Resultatet: de som arbetade fick skattelättnader. De som var för sjuka för att arbeta fick sänkta ersättningar. Det är inte en neutral omfördelning. Det är en aktiv förflyttning av resurser från de sjuka till de friska.

Könsfördelningens blinda fläck

Den könsuppdelade effekten är välkänd i forskningen men sällan central i den politiska debatten.

Sjukfrånvaron i Sverige är och har länge varit högre bland kvinnor än bland män — trots att skillnaderna i faktisk sjuklighet inte motiverar hela gapet. Förklaringarna är flera: kvinnor är överrepresenterade i tunga vård- och omsorgsyrken med hög fysisk och psykisk belastning; deltidsarbete är vanligare bland kvinnor, vilket ger lägre sjukpenninggrundande inkomst; och det obetalda hem- och omsorgsarbetet som fortfarande i hög grad utförs av kvinnor syns inte i de försäkringsmässiga beräkningarna.

Det innebär att sjukförsäkringens nedskärningar slog oproportionerligt hårt mot just de grupper som redan hade lägst ekonomisk buffert: deltidsarbetande, lågavlönade, och de som bär ett dubbelt arbete i och utanför hemmet.

Arbetslinjen som ideologi och som retorik

“Arbetslinjen” är ett kraftfullt politiskt begrepp. Det antyder att den som inte arbetar — av lat belåtenhet eller bristande motivation — misslyckas med en grundläggande medborgerlig skyldighet.

Det är en förvrängning av verkligheten för en stor del av dem som befinner sig utanför arbetsmarknaden. Kronisk smärta, utmattningssyndrom, psykisk ohälsa och funktionsvariationer är inte moraliska misslyckanden. De är medicinska tillstånd — och de är ojämnt fördelade i befolkningen längs klass- och könslinjer.

En arbetsmarknadspolitik som utformas som om hinder för arbete primärt beror på bristande incitament — snarare än bristande kapacitet eller bristande tillgänglighet på arbetsmarknaden — missar en stor del av den population den påstår sig hjälpa.

Vad som hänt sedan dess

Sjukförsäkringens strama regler från Alliansregeringen luckrades successivt upp under 2010-talet, och Socialdemokraterna genomförde reformer som höjde ersättningsnivåerna. Men strukturella problem kvarstår.

Rehabiliteringskedjan — det stegvisa systemet för prövning av arbetsförmåga — har fortfarande inbyggda logiska problem för dem med kroniska och fluktuerande tillstånd. Vård- och omsorgsyrkenas belastning är inte löst. Och könsklyftan i sjukfrånvaro kvarstår.

Jobbskatteavdraget har byggts på i flera reformer sedan Alliansåren och har numera bred politisk acceptans. Men fördelningsdiskussionen om vem som faktiskt gynnas — och vem som bär kostnaden — är lika relevant i dag som den var 2011.

En rättviseprincip för sjukförsäkringen

En socialförsäkring bygger på en grundläggande solidaritetsprincip: de friska försäkrar de sjuka. Det är inte ett bidrag till lat passivitet — det är grundläggande riskdelning i ett samhälle där ingen av oss vet om vi i morgon kan arbeta.

Att konstruera incitamentssystem som straffar sjukdom och belönar arbete utan att ta hänsyn till att möjligheten att arbeta inte är jämnt fördelad i befolkningen är inte en neutral ekonomisk politik. Det är en fördelningspolitisk ståndpunkt — med specifika vinnare och förlorare.

De förlorarna är inte svåra att identifiera. De sitter hemma med nedsatt arbetsförmåga och en försäkring som inte längre räcker.