Pensionssystemet är inte längre hållbart — nu krävs modiga beslut

Det svenska pensionssystemet omvandlades i grunden under 1990-talet och ansågs länge vara ett föredöme för resten av världen. Systemet konstruerades för att vara självbalanserande, robust mot konjunktursvängningar och finansiellt hållbart på lång sikt. Förutsättningarna har förändrats dramatiskt sedan dess.

Demografin slår hårdare än beräknat

När det nuvarande systemet sjösattes 1999 byggde prognoserna på antaganden om fertilitet, invandring och produktivitetstillväxt som inte längre håller. Andelen pensionärer i förhållande till den yrkesverksamma befolkningen ökar snabbare än modellerna förutsåg, enligt SCB:s befolkningsprognoser. Redan 2030 beräknas varannan skattekrona i kommunerna gå till äldreomsorg — en sektor som redan i dag är systematiskt underfinansierad.

I dag bär varje yrkesverksam person en tyngre börda än systemet ursprungligen dimensionerades för. Pensionsmyndigheten varnar i sina senaste prognoser för att inkomstpensionen kommer att ge alltmer blygsamma utfall för dem som går i pension efter 2035 — det vill säga de som nu befinner sig i arbetslivets mitt.

Gig-ekonomin urholkar systemets bas

En aspekt som sällan diskuteras i pensionsdebatten är hur förändrade anställningsformer påverkar inbetalningarna. Allt fler arbetar i projektform, driver enskild firma eller kombinerar uppdrag från flera arbetsgivare. Pensionsavsättningarna för dessa grupper är systematiskt lägre — inte för att de arbetar mindre, utan för att systemet är konstruerat för traditionell anställning.

Den som arbetat hela livet med fast anställning och den som haft lika lång karriär i fragmenterade anställningar kan få dramatiskt olika pension, trots att deras bidrag till samhällsekonomin var likvärdiga. Det är en systemfel, inte ett individuellt misslyckande.

Tre konkreta reformer som krävs

Vi behöver tre saker: För det första en gradvis höjd pensionsålder som anpassas till medellivslängdens faktiska utveckling — inte en politisk kompromiss utan ett matematiskt nödvändigt samband. För det andra ett obligatoriskt tilläggssparande för egenföretagare och gig-arbetare som ger dem samma grundskydd som anställda. För det tredje en öppen och ärlig politisk diskussion om garantipensionens nivå och finansiering.

Inget av detta är politiskt enkelt. Pensionsfrågor är röstbortdrivande i väljarundersökningar. Men alternativet — att låtsas som att systemet klarar sig utan reformer — är ett svek mot alla som planerar sin framtid utifrån löften som inte kan hållas. Den generationen förtjänar bättre av sina politiker.