Riksbankens räntechock slog mot fel grupp — och ingen vill erkänna det

Räntan är inte ett neutralt instrument. Den är ett fördelningspolitiskt verktyg med vinnare och förlorare — även om centralbanksekonomer föredrar att tala om den som en teknisk justeringsskruv som verkar på ekonomin som helhet. Den distinktionen är inte bara akademisk. Den avgör vem som betalar priset för penningpolitiska beslut och vem som skjuts från notan.

Riksbanken höjde styrräntan från 0 procent till 4 procent mellan maj 2022 och september 2023. Det var de snabbaste och kraftigaste räntehöjningarna sedan 1990-talskrisen. Och precis som under 1990-talskrisen fördelades kostnaderna ojämlikt — inte slumpmässigt, utan systematiskt efter ålder och förmögenhet.

Vad drev egentligen inflationen?

Innan vi kan diskutera om Riksbankens medicin var rätt måste vi förstå sjukdomsbilden. Inflationen som slog till under 2022 var till sin natur annorlunda än den klassiska efterfrågeinflationen som penningpolitiken är konstruerad för att bekämpa.

Den drevs i sin inledande fas av tre externa faktorer: energiprisernas explosiva uppgång till följd av Rysslands invasion av Ukraina, störningar i globala leveranskedjor som fortfarande inte återhämtat sig från pandemin, och råvaruprisuppgångar som slog igenom i livsmedel och insatsprodukter. Dessa faktorer är inte påverkbara av Riksbankens styrränta. En höjd reporänta i Stockholm förändrar inte gaspriset i Rotterdam eller containertillgången i Shanghai.

Kärninflationen — inflationen exkluderad energi och livsmedel — var visserligen hög och hade inhemska komponenter, bland annat löneökningar och bostadskostnader. Men den var strukturellt annorlunda från den inflation som uppstår när en överhettad ekonomi suger in mer varor och tjänster än vad produktionskapaciteten medger. Efterfrågetrycket i den svenska ekonomin var under 2022 inte särskilt starkt — hushållen stramade redan åt runt ekonomin till följd av stigande kostnader.

Ändå valde Riksbanken ett aggressivt räntevapen designat för just den typ av inflation man inte hade framför sig.

Vem betalade räntehöjningarnas pris?

Svaret är entydigt: de med bolån, de unga och de med höga boendekostnader i förhållande till inkomsten.

En tvåbarnsfamilj med ett genomsnittligt bolån på 3,5 miljoner kronor och rörlig ränta gick från en månadskostnad på ungefär 7 000 kronor i ränta till nästan 19 000 kronor på drygt ett år. Det är en kostnadsökning på 12 000 kronor per månad — en ökning som inte kompenseras av att livsmedelspriserna blivit lite lägre till följd av räntepolitiken.

Förstagångsköpare befann sig i en dubbel skruvstäd: de som köpt bostad strax innan räntehöjningarna fick sina kostnader skjutna i höjden, och de som ännu inte köpt fick sina chanser att komma in på bostadsmarknaden kraftigt försämrade när boendekostnaderna rasade. Bostadsrätts- och villapriser föll med 15–20 procent i de flesta storstadsregioner, men det hjälper föga om lånevillkoren simultant försämrades dramatiskt.

Hyresgäster — en grupp som inte äger tillgångarna som stiger i värde under inflationsperioder — påverkades också indirekt. Fastighetsägarnas räntekostnader slog igenom i form av höjda hyror via bruksvärdessystemet, med en fördröjning på ett till två år. De som inte äger sin bostad fick alltså betala för räntehöjningarna utan att ha haft glädjen av de låga räntorna under det föregående decenniet.

Vem vann på det?

Det är en fråga som sällan ställs, men som är centralt för att förstå penningpolitikens faktiska konsekvenser.

Vinnarna var tydliga: sparare med räntebärande tillgångar, framförallt äldre med inlåning och kortfristiga obligationer. Från i princip noll avkastning fick dessa sparare plötsligt 3–4 procent ränta på sina likvida medel. Det är en inkomstöverföring av historiska mått — men den rör sig från dem med bolån och höga boendekostnader till dem med sparkapital.

Det är inte en naturkraft. Det är ett politikval inbäddat i den tekniska penningpolitiken.

Pensionssparare med obligationstunga portföljer — AP-fonderna och privata pensionsförsäkringar — fick initialt se värdet sjunka på befintliga obligationer, men gynnas på längre sikt av möjligheten att återinvestera till högre räntor. Sammantaget är det kapitalägare och de med störst finansiella tillgångar som strukturellt tjänar på en period med hög realränta.

Riksbanken är inte politiskt neutral

Det finns en utbredd föreställning om att centralbanker är tekniska institutioner som levererar optimala lösningar oberoende av fördelningspolitik. Den föreställningen är felaktig — och den är farlig.

Riksbankens mandat definierar inflationsmålet som 2 procent. Det är ett politiskt valt mål, beslutat av riksdagen. Men mandatet sätter inget tak på vad som är ett acceptabelt pris i form av fördelningseffekter för att nå det målet. Det är i sig ett politiskt val — att prisstabilitet är överordnat fördelningskonsekvenser.

Man kan tycka att det är rätt prioritering. Men det bör erkännas som en prioritering, inte döljas bakom ett teknikalitetsspråk som utesluter de politiska dimensionerna från debatten. När Riksbanken höjde räntan med 400 punkter på 16 månader fattade den beslut som fick djupgående konsekvenser för inkomstfördelningen i Sverige. Det beslutet togs av en styrelse med ett begränsat demokratiskt mandat och utan krav på att redovisa fördelningseffekterna av sina beslut.

Kraven framåt

En ärlig utvärdering av penningpolitiken 2022–2024 kan inte begränsas till frågan om inflationen nådde 2-procentsmålet. Den måste också besvara frågan om kostnaden var rimlig och om den bars av rätt grupper.

Riksbanken bör åläggas att öppet redovisa fördelningseffekterna av sina räntebeslut. I dag finns inga krav på att beräkna och publicera hur räntehöjningar slår mot olika inkomst- och åldersgrupper. Det är en analytisk kapacitet Riksbanken besitter men inte använder systematiskt. Det bör förändras.

En oberoende parlamentarisk utvärdering av penningpolitiken 2022–2024 bör genomföras. Riksdagens finansutskott granskar Riksbanken, men granskningen saknar analytisk kapacitet att på djupet utvärdera ett komplext penningpolitiskt händelseförlopp. En kommission med nationalekonomer från olika skolor bör få i uppdrag att besvara: Var räntehöjningarna rätt dimensionerade? Vilka alternativa instrument stod till buds? Hur fördelades kostnaderna?

Riksbankens mandat bör kompletteras med ett fördelningspolitiskt hänsyn. Federal Reserve i USA arbetar med ett dubbelt mandat — prisstabilitet och full sysselsättning. Det är en politisk prioritering, inte en teknisk nödvändighet. Sverige bör diskutera om Riksbankens mandat bör inkludera ett krav på att beakta och redovisa fördelningskonsekvenser av penningpolitiska beslut — inte nödvändigtvis som ett bindande restriktiv, men som ett transparenskrav.

Vems jobb var det egentligen?

Riksbanken “gjorde sitt jobb” — det hör man ofta som slutsats av penningpolitiken 2022–2024. Inflationen föll. Målet nåddes. Slut på rapporten.

Men det är för enkelt. En läkare som botar en lunginflammation genom att amputera armen har tekniskt löst problemet. Frågan är om det var rätt metod och om det var ett beslut patienten skulle ha tagit om den fått välja.

Svenska hushåll som betalade tiotusentals kronor extra i månadsränta under 2022–2024 hade ingen röst i den processen. De satt inte med vid bordet när Riksbanken fastställde takten och storleken på räntehöjningarna. Deras intressen vägdes inte explicit mot pensionssparandets intressen eller inflationsbekämpningens intressen.

Det är demokratins gränssnitt mot centralbanksmodellen — och det är ett gränssnitt vi som samhälle behöver vara mer ärliga om. Penningpolitik är inte en naturvetenskap. Det är ett politikval. Och politikval bör kunna granskas, ifrågasättas och utvärderas av de som bär konsekvenserna.