Unga vuxna är bostadspolitikens förlorade generation

Att köpa sin första bostad i en av Sveriges tre storstäder kräver i dag en kontantinsats som överstiger medianlönen för tre till fem år av heltidsarbete — och det innan räntor och amorteringar räknas in. Kön till kommunala hyresrätter i Stockholm mäts i decennier, enligt Boverkets bostadsmarknadsenkät. Situationen är inte en naturkatastrof. Den är resultatet av medvetna politiska val, gjorda under lång tid, av politiker från alla partier.

Systemet skyddar de redan etablerade

Den svenska bostadsmarknaden gynnar systematiskt dem som äger en bostad framför dem som söker en. Ränteavdragen subventionerar ägandet och belönar de med störst lån. Bruksvärdessystemet låser in innehavarna av befintliga hyreskontrakt, vilket skapar en tvåklassig hyresmarknad där skillnaden i hyra mellan ett gammalt och ett nytt kontrakt på samma gata kan vara tusentals kronor per månad.

Resultatet är att klyftorna på bostadsmarknaden i allt högre grad sammanfaller med klyftorna i förmögenhetsfördelningen — en process som förvärrades av räntechocken 2022–2024. Har du föräldrar med kapital får du hjälp med handpenningen. Har du det inte, är du i praktiken utestängd från äganderättsmarknaden oavsett hur hårt du arbetar. Det är inte ett marknadsproblem. Det är ett rättviseproblem — och det bidrar direkt till den skolsegregation som Sverige redan brottas med.

Reformerna som faktiskt gör skillnad

Det krävs tre saker. Först: ett reformerat hyressättningssystem som möjliggör nyproduktion av hyresrätter med marknadshyra, kombinerat med generösare bostadsbidrag för dem med lägst inkomster. Sedan: en grundlig översyn av ränteavdragens konstruktion så att de inte subventionerar belåning utan att ge dem med minst resurser motsvarande stöd. Slutligen: kommunala plankrav som ger marktilldelning till aktörer som åtar sig blandade upplåtelseformer i varje nytt projekt.

Inget av detta löser problemet på ett år. Men utan dessa reformer löser det sig inte alls — och en hel generation som betalar för andras tillgångsinflation förtjänar åtminstone en ärlig politisk diskussion om varför.