Skolsegregationen är ett politiskt val — inte en naturlag
Sverige har inte bara en av Europas mest segregerade skolor — vi har valt det aktivt genom ett system av fritt skolval utan balansmekanismer. Det är dags att erkänna det.
Detta är en opinionstext. Åsikterna som framförs är skribentens egna och speglar inte SVTdebatts redaktionella ståndpunkt.
OECD:s senaste PISA-rapport placerar Sverige i en otillfredsställande position: vi har ett av de starkaste sambanden i hela OECD-länderna mellan elevernas socioekonomiska bakgrund och deras skolresultat. Gapet har dessutom ökat sedan friskolereformerna genomfördes på 1990-talet. Det är inte ett misslyckande av enskilda skolor, lärare eller elever. Det är ett systemfel som vi aktivt valt att konstruera.
Det fria skolvalets paradox
Tanken bakom det fria skolvalet var god: ökad valfrihet och konkurrens skulle lyfta kvaliteten i hela skolsystemet. Utfallet i segregationshänseende har blivit det motsatta. Resurssvaga familjer saknar de informationskanaler och det sociala kapital som krävs för att navigera ett komplext skolsystem. Resursstarka familjer koncentreras till ett fåtal populära skolor med starka varumärken. Resten fylls av de som saknar alternativ — inte för att de inte vill välja, utan för att deras val begränsas av strukturella hinder.
Resultatet är att vi i praktiken har brutit det sociala kontrakt som folkskolan en gång byggde på — en demokratisk förlust som sträcker sig långt bortom klassrummet: att barn från alla samhällsklasser möter varandra, delar erfarenheter och formas i ett gemensamt medborgerligt rum. Det är en förlust som inte syns i betygssystem men som märks i social sammanhållning.
Vad forskningen säger om lösningarna
Ingen seriös skolforskare förespråkar ett avskaffande av friskolesystemet i sin helhet — vare sig av principiella eller praktiska skäl. Men forskningen är tydlig på en punkt: fritt skolval utan balansmekanismer förvärrar segregationen. Danmark, Finland och Nederländerna — länder med starka friskolor och hög andel av befolkningen i privat utbildning — har samtliga mer socioekonomiskt blandade skolpopulationer än Sverige. Skillnaden är att de har kopplat friheten till tydliga antagningsregler och aktiva utjämningsmekanismer.
Vi behöver åtminstone tre reformer: socioekonomiskt viktade bidragssystem, i linje med Skolverkets rekommendationer, som ger resursstarka skolor proportionellt lägre bidrag och resurssvaga mer, antagningsregler som förbjuder kösystem baserade på enbart kötid till förmån för mekanismer som aktivt skapar blandade grupper, och en aktiv satsning på att göra varje skola i ett upptagningsområde till ett reellt attraktivt alternativ. Det kräver pengar, politisk vilja och förmåga att kommunicera varför likvärdighet inte är detsamma som likriktning.
Om skribenten
Fatima Al-Rashid
Fil.dr i pedagogik, Göteborgs universitet
Fatima Al-Rashid är fil.dr i pedagogik och forskar om utbildningspolitik och jämlikhet vid Göteborgs universitet. Innan sin forskarkarriär arbetade hon elva år som lärare i grundskolan.