Demokratins kris i Europa

Det har gått tio år sedan Viktor Orbán konsoliderade sin makt i Ungern och satte demokratiforskare i larm. Det gångna decenniet har visat att larmen var befogade. I dag har vi ett EU där flera länder systematiskt underminerar de principer de åtog sig att upprätthålla vid inträdet i unionen.

Inte längre undantagen

För några år sedan gick det att betrakta de demokratiska bakslidsprocesserna i Ungern och Polen som isolerade anomalier — tragiska, men hanterbara. Det är inte längre möjligt. Demokratiindexet V-Dem vid Göteborgs universitet visar att fler europeiska demokratier uppvisar regress än progression under det senaste decenniet.

Attackerna mot demokratin följer ett mönster som är lätt att identifiera i efterhand: domstolarnas oberoende inskränks stegvis, medieägandet centraliseras till regeringsvänliga aktörer, civilsamhällets finansiering begränsas och valagenturer politiseras. Processen är gradvis och kamoufleras bakom ett juridiskt fasad av till synes legitim lagstiftning. Det är det som gör den så effektiv.

Vad Sverige kan och bör göra

Sverige har traditionellt prioriterat handelsrelationer och kompromisser i EU-rådet framför öppna konfrontationer kring rättsstatsfrågor. Det är ett val med ett högt pris. Vår trovärdighet som förespråkare för mänskliga rättigheter och demokrati utomlands urholkas av passiviteten inomhus.

Svenska regeringen bör driva tre saker: för det första en striktare tillämpning av EU:s rättsstatsmekanism inklusive automatisk frysning av strukturfonder vid dokumenterade överträdelser. För det andra aktivt stöd till oberoende medier i drabbade länder genom direkta bidrag via Sida och bilaterala avtal. För det tredje ett tydligare och mer konsekvent stöd till det civila samhällets organisationer som arbetar med demokratiövervakning.

Det är inte idealism. Det är säkerhetspolitik i ordets vidaste mening. En union av auktoritärt styrda stater är inte en union som kan försvara sina medlemmar — varken militärt, ekonomiskt eller värdemässigt.