Sverige är NATO-medlem på pappret — men inte i anden

Den 7 mars 2024 hissades den svenska flaggan utanför NATO:s högkvarter i Bryssel. Ceremonin var högtidlig, orden var historiska och leendena genuina. Men en flagga är inte en strategi. En ceremoni är inte en omvandling. Sverige är i dag formellt sett NATO:s 32:a medlemsland. Strategiskt, kulturellt och budgetmässigt är vi fortfarande ett neutralt land som råkade byta skylt.

Det är ett problem som ingen vill prata högt om — och det är exakt därför vi måste göra det.

Alliansfriheten sitter i väggarna

Sverige höll fast vid militär alliansfrihet i 200 år. Det är inte bara en utrikespolitisk position — det är en djupt inbäddad del av den svenska självbilden. Neutraliteten formade vår diplomati, vår försvarsplanering, vår syn på konflikter och vår benägenhet att se oss som en “humanitär stormakt” snarare än en militär aktör.

Den mentala omställningen kräver mer än ett riksdagsbeslut. Den kräver ett fundamentalt skifte i hur svenska politiker, tjänstemän och medborgare tänker om säkerhet, om förpliktelser och om priset för trygghet.

I dag syns spåren av den gamla kulturen överallt. Svenska politiker undviker att explicit diskutera artikel 5-scenarion — situationer där Sverige faktiskt kan behöva skicka trupper för att försvara en baltisk allierad under attack. Försvarsdebatten handlar nästan uteslutande om det egna territoriet, egna resurser och egna behov. Tanken att vi är en del av ett kollektivt försvar med ömsesidiga åtaganden har inte trängt igenom i det politiska samtalet.

Det är inte bara retorik. Det är en strategisk svaghet. Allierade som inte litar på varandras vilja att fullfölja artikel 5 är inte en allians — de är en papperskonstruktion.

Försvarsanslaget räcker inte

NATO:s miniminorm är att medlemsländerna ska lägga minst 2 procent av BNP på försvar. Sverige nådde detta mål 2024 — men siffran döljer mer än den avslöjar.

En stor del av det svenska försvarsanslaget går till personal, pension och administration. Investeringarna i faktisk militär kapacitet — materiel, ammunition, övningar och infrastruktur — är systematiskt underfinansierade. Försvarsmaktens egna bedömningar, som sällan får utrymme i den allmänna debatten, pekar på att 2 procent är ett golv, inte ett tak, om vi menar allvar med att bidra till alliansens gemensamma försvarsförmåga.

Polen, som delar Sveriges hotbild mot Ryssland, lägger i dag över 4 procent av BNP på försvaret. Estland, Lettland och Litauen — de länder som Sverige nu uttryckligen är förpliktade att försvara enligt artikel 5 — betraktar 2-procentsnormen som ett absolut minimum. De förstår vad det innebär att ha Ryssland som granne. Vi verkar inte riktigt ha tagit in den läxan.

Ammunition är ett illustrativt exempel. Under pandemiåren visade sig Sverige ha lagren som räckte i ett par dagars strid. NATO:s målsättning är 30 dagars stridsuthållighet. Klyftan däremellan är inte bara ett logistikproblem — det är ett trovärdighetsproblem. En allierad som kan hålla i tre dagar skyddar sig inte bara dåligt, utan riskerar att destabilisera hela alliansens planering.

Solidaritetsprincipen kräver mer än ord

Kärnan i NATO-samarbetet är artikel 5: ett angrepp mot en allierad är ett angrepp mot alla. Det är ett löfte, inte en rekommendation. Det förutsätter att Sverige är berett att skicka svenska soldater att strida och dö för Estlands gränser om Ryssland angriper dem.

Det är ett löfte vi inte har haft en ärlig nationell debatt om.

Frågan ställdes aldrig ordentligt under den accelererade NATO-processen 2022. Diskussionen handlade om att “komma under NATO:s kärnvapenparaply”, om “ökad säkerhet för Sverige” och om att “slippa stå ensamma”. Alla dessa argument är giltiga. Men de är orelaterade till den faktiska kärnfrågan: Är Sverige berett att uppfylla sina förpliktelser som alliansmedlem, inklusive att bidra med trupp i ett aktivt krig?

Det finns goda skäl att tro att svaret, om det ställdes i en folkomröstning i dag, inte är ett entydigt ja. Och det är precis det som gör den strategiska kulturfrågan så central. NATO-trovärdigheten bygger på att motståndaren — i det här fallet Ryssland — tror att löftena är äkta. En allians vars befolkning inte fullt ut förstår eller accepterar sina förpliktelser är ett svagare avskräckningsinstrument än en allians vars vilja är oifrågasatt.

Tre konkreta krav

För att Sverige ska bli ett NATO-land i mer än namn krävs tre saker.

Försvarsanslaget måste upp till 2,5 procent. Det är vad vår faktiska kapacitetsbrist kräver. Inte som ett symboliskt politiskt åtagande, utan som en faktisk omfördelning av statsbudgeten med tydliga investeringsplaner för materiel och ammunitionsdepåer som klarar NATO:s krav på uthållighet.

NATO-perspektivet måste in i skolan. Det är anmärkningsvärt att vi kan undervisa om det kalla krigets neutralitet i detalj men inte om vad en kollektiv försvarsallians faktiskt kräver av sina medborgare. Gymnasieelever som om tio år kan kallas att tjänstgöra i en NATO-insats förtjänar en genomlyst samhällsdebatt om vad det innebär — inte tystnad.

Försvarsdebatten måste avpartipolitiseras. I dag är försvarsfrågorna alltför ofta en partipolitisk måttstock där man räknar procentsatser och kritiserar oppositionen. Det behövs en parlamentarisk försvarskommission med mandat att ta fram en flerårig kapacitetsplan som håller oavsett valresultat — på samma sätt som pensionssystemets ursprungliga konstruktion byggde på en bred överenskommelse.

Friåkaren är inte välkommen

Det finns ett begrepp inom allianslogiken som kallas “fripassageraren” — den aktör som åtnjuter säkerhetsgarantierna utan att bidra med motsvarande kapacitet. Det är den roll Sverige riskerar att hamna i om vi inte tar omvandlingen på allvar.

Amerikanerna är inte diplomatiska på den punkten. I det ökande trycket från Washington på europeiska NATO-länder att ta sin del av försvarsutgifterna på allvar är Sverige inte undantaget — oavsett hur vi väljer att positionera oss i den offentliga debatten. Förtroendet bygger på handling, inte på välformulerade utrikespolitiska deklarationer.

Att gå med i NATO utan att förändras är att vara fripassagerare i världshistoriens dyraste försvarsallians. Det är inte en hållbar strategi. Det är ett svek mot de allierade som räknar med oss — och mot den svenska befolkning som tror att vi nu är tryggare.

Vi är tryggare. Men bara om vi menar allvar.