En kvinnlig statsminister gör ingenting för dansk jämställdhet

Helle Thorning-Schmidt har valts till Danmarks statsminister. Det är historiskt. Det är viktigt som symbol. Och om vi nöjer oss med symboliken — om vi tror att den berättar allt vi behöver veta om jämställdhetens tillstånd i Danmark — gör vi ett allvarligt misstag.

Kön är, som jag skrivit och forskat om i decennier, en dold dimension i politiken. Den syns och syns inte. Den räknas och räknas inte. Och den förändras inte automatiskt av att en kvinna når toppen.

Vad representation faktiskt åstadkommer

Det finns en teori om kritisk massa — idén att när tillräckligt många kvinnor finns i beslutsfattande positioner förändras politikens innehåll. Det stämmer delvis. Forskning visar att jämställdhetspolitiska frågor prioriteras högre i parlament med fler kvinnor.

Men statsministerns kön är inte detsamma som jämställdhetspolitikens ambitioner. En kvinna kan leda en konservativ regering som skär i föräldraförsäkringen. En man kan leda en progressiv regering som expanderar samma system.

Policy är inte biologi.

Danmarks faktiska jämställdhetsläge

Låt oss titta på siffrorna. Danmark — trots sin nordiska position och sin progressiva självbild — har ett lönegap som är i linje med europeiska genomsnittet. Deltidsarbete är oproportionerligt vanligt bland danska kvinnor, inte av eget fritt val, utan av strukturella skäl. Toppchefspositioner domineras av män.

Att en kvinna blivit statsminister ändrar ingenting av detta direkt.

Det ändrar inte de dagliga strukturer som styr vem som tar hand om sjuka barn, vem som arbetar deltid, vem som promoteras och vem som inte promoteras, vem som betalar priset för familjeansvar och vem som inte gör det.

Symbolernas roll och begränsningar

Jag vill inte avfärda symboliken. Den har ett värde.

Unga danska flickor ser nu att en kvinna kan vara statsminister. Det bryter en inbyggd föreställning om vad som är möjligt. Det är inte trivialt.

Men symbolik är inte politik. Om Thorning-Schmidts regering inte aktivt driver jämställdhetspolitik — om den inte adresserar lönegapet, föräldraförsäkringen, barnomsorgssystemets täckning, diskrimineringsskyddet på arbetsmarknaden — förblir symbolen en symbol.

Nordens falska självbild

Det finns ett nordiskt problem som jag gärna lyfter: vi är mycket bra på att tro oss vara världens mest jämställda region — och använda den tron som skäl att inte göra mer.

De nordiska länderna leder globala jämförelseindex. Men indexen mäter inte allt. De mäter politisk representation och formella rättigheter bättre än de mäter faktisk lika makt i vardagslivet, i arbetslivet, i de subtila maktstrukturer som inte syns i statistiken.

En kvinna som statsminister bekräftar den nordiska självbilden. Det kan paradoxalt nog bromsa viljan att gräva djupare i de problem som kvarstår.

Vad som faktiskt krävs

Det som krävs är inte symbolpolitik. Det är strukturell förändring. Det är en föräldraförsäkringsreform som bryter mönstret av att mödrar tar det oproportionerliga ansvaret. Det är lönekartläggning med konsekvenser. Det är stöd för barnomsorg som gör det möjligt för alla föräldrar att arbeta full tid om de vill.

Det är inte spännande politik. Det genererar inte historiska rubriker.

Men det är det som faktiskt förändrar dansk jämställdhet.

En kvinna på toppen är ett steg. Men bara ett.