Hatar socialdemokratin kvinnor?

Rubriken är provocerande. Det är den tänkt att vara. Men provokationen döljer en seriös fråga som Socialdemokraterna måste svara på: varför slutade Mona Sahlin, och vad säger det om partiets verkliga förhållande till kvinnligt ledarskap?

Svaret är mer obekvämt än partiet troligen vill erkänna.

Vad som hände med Sahlin

Mona Sahlin var — och är — en av de mest kompetenta politiker Sverige producerat. En talang som identifierades tidigt, en karriär som byggde upp till det yttersta: partiledarskapet. Och sedan: ett val som förlorades, en avgång som inte förhandlades bort på den klassiska politiska kompromissens villkor, utan som kom under en storm av kritik som var ovanligt personlig och ovanligt brutal.

Man kan naturligtvis säga: det är politikens villkor. Ledare som förlorar val avgår. Det händer män lika som kvinnor.

Men stämmer det? Ger vi manliga och kvinnliga politiker samma nåd vid misslyckanden? Är den mediala och partipolitiska granskningen lika intensiv, lika personlig, lika uthållig?

Data säger nej.

Partiets historia

Socialdemokraterna var det parti som under decennier stod för aktiv jämställdhetspolitik. Varannan damernas — principen att partilistor ska ha hälften kvinnor — är ett S-arv. Föräldraförsäkringen, barnomsorgsutbyggnaden, principen om ekonomiskt oberoende för kvinnor — det är i stor utsträckning socialdemokratiska reformer.

Det är ett stolt arv. Det är ett arv som kontrasterar märkligt med partiets interna kultur, som fortfarande präglas av de maktstrukturer som byggdes upp i en tid när LO dominerade och när ordspråket “Broderskap” inte var en metafor.

Partiet är mer jämställt i policyn än i kulturen.

Det strukturella problemet

Det finns ett strukturellt problem i partier med stark facklig tradition och stark intern lojalitetskultur. De fostrar en viss typ av politiker: de som är bra på interna förhandlingar, på att navigera hierarkier, på att bygga koalitioner inifrån.

Det är förmågor som inte per definition är könskodade. Men den kultur som omger dem — mötesplatserna, umgängena, nätverkens sociala kapital — är det fortfarande, på marginalen.

Mona Sahlin var tvungen att vara dubbelt bra för att nå dit hon nådde. Det är en vanlig erfarenhet bland kvinnliga pionjärer.

Vad som behöver hända

Socialdemokraterna behöver göra en intern uppgörelse med sin egen partikultur. Det räcker inte att hålla upp feminism som ett policylöfte. Det krävs att det faktiska beslutsfattandet — vem som lyssnas på i rummet, vem vars misstag ursäktas och vems inte, vem som kastas under bussen och vem som skyddas — reflekterar de värden partiet profess.

Det är svårare än att anamma rätt retorik. Det kräver en kultur av aktivt ifrågasättande av de egna normerna.

Hatar socialdemokratin kvinnor?

Nej, det gör de inte. Men de har ett oavslutat arbete med att eliminera de strukturer som gör det svårare att vara kvinna i partiets inre maktrum.

Mona Sahlins avgång är ett symptom på det arbetet. Inte ett bevis på hat — men en påminnelse om att välmeningen inte räcker.