Göteborgsprotestrerna — en föregång till den arabiska våren

Det är tio år sedan EU-toppmötet i Göteborg. Det är månader sedan Tunisien och Egypten revolutionerades, sedan Muammar Gaddafi utmanades av sitt folk, sedan konceptet “arabisk vår” klev in i det globala samtalet.

Och det finns en koppling mellan Göteborg 2001 och det som händer i Nordafrika 2011 som förtjänar att utforskas.

Vad Göteborg 2001 handlade om

Göteborgsprotestrerna var inte homogena. Det deltog allt från pacifistiska globaliserings-kritiker till svart-klädda autonoma grupper. Mediabilden dominerades av kravallerna — de krossade rutorna, polisens insats, skotten.

Men det som startade protestrerna var en verklig politisk frustration: att ett europeiskt ledarskikt fattade beslut med djupgående konsekvenser för miljoner människor bakom stängda dörrar, med minimal demokratisk insyn och utan mekanismer för meningsfull opposition.

Det var en kritik av demokratins form under globaliseringen.

Vad arabiska våren handlade om

På ytan är Göteborg och Tunis och Tahrir olikheter. Men kärnan är densamma: människor som konfronterar en makt som stänger ute deras röster. Krav på att bli tagna på allvar. Viljan att delta, att påverka, att bli hörda.

Den arabiska våren var inte bara en revolt mot diktaturer. Den var en revolt mot den typ av politisk exkludering som skapar diktaturer. Mot ett system där besluten fattas av en elit och legitimiteten hämtas från antingen Guds välsignelse, militärens lojalitet eller västerländska alliansers godkännande — men aldrig från folkets faktiska samtycke.

Rörelsernas lärdomar

Göteburg lärde oss något om hur stater hanterar legitimt politiskt missnöje. Skottlossningen — varvid demonstranter skadades allvarligt — var inte nödvändig. Uthärdigheten i hanteringen av anhållna var dokumenterat problematisk och ledde till JK-utredningar.

Det lärde oss att demokratiska stater under press kan handla på sätt som underminerar de värden de påstår sig försvara.

Den arabiska våren lärde oss att dessa lärdomar gäller ännu starkare i auktoritära kontexter. Och att det politiska missnöjet — om det inte ges legitima kanaler — hittar egna.

Globaliseringens demokratiunderskott

Det finns ett demokratiunderskott inbyggt i globaliseringen. Beslut som påverkar miljoner fattas av institutioner som IMF, Världsbanken och Världshandelsorganisationen utan demokratisk ansvarsskyldighet. Internationella handelsavtal förhandlas utan reell folklig insyn.

Göteborgsprotestrerna och den arabiska våren är, ur det perspektivet, symptom på samma grundproblem: en global ekonomi och en global maktstruktur som inte har motsvarande globala demokratiska institutioner.

Framåt

Tio år efter Göteborg och mitt i arabiska våren är frågan: lär vi oss något? Är vi beredda att ta de politiska demokratiunderskotten på allvar — och att skapa de mekanismer för reellt deltagande som kan ge legitimitet åt de beslut som fattas?

Eller fortsätter vi tills nästa kravall, nästa revolution, nästa uppvaknande?

Göteborg 2001 var en förevaning. Det är nu, tio år senare, fortfarande en relevant varning.