Det finns ett ekonomiskt-politiskt faktum som varje svensk finansminister känner till men ingen bygger politik på: de svenska hushållens skulder hör till Europas högsta, mätt mot inkomsterna. Nivån har byggts upp under decennier, med politikens goda minne och skattesystemets aktiva uppmuntran.
Frågan saknar ägare. Ingen partiledare håller presskonferens om skuldkvoten. Och skälet är enkelt: varje verksam åtgärd gör ont någonstans i den egna väljarkåren.
En risk som politiken själv skapat
Det brukar heta att skulderna speglar hushållens fria val. Det är en halvsanning. Valen har gjorts inom ramar som politiken ritat: ett ränteavdrag som subventionerar lånande, en fastighetsskatt som avskaffades i sin verkningsfulla form, en hyresmarknad med köer som tvingar in unga i ägande och ett byggande som decennium efter decennium underskridit behoven.
Resultatet är en privatekonomisk monokultur. För hushåll i storstadsregionerna är belånat bostadsägande i praktiken obligatoriskt, och den samlade förmögenheten koncentrerad till ett enda tillgångsslag. Det är, för att låna finansvärldens språk, en portfölj utan riskspridning, och den delas av en hel medelklass.
Makroekonomiskt betyder det att Sverige förstärkt sin känslighet för räntecykler. När styrräntan stiger sugs köpkraft ur ekonomin med osedvanlig hastighet, eftersom rörliga bolåneräntor dominerar. Penningpolitiken blir ett trubbigt instrument som slår direkt i hushållens kassaflöden. Riksbanken vet det, Finansinspektionen skriver om det, internationella bedömare påpekar det med jämna mellanrum. Politiken nickar och byter ämne.
Avdraget ingen vågar röra
Symbolen för hela låsningen är ränteavdraget. Ekonomkåren är ovanligt enig: avdraget subventionerar skuldsättning, gynnar dem med störst lån och högst inkomster, och kapitaliseras i priserna så att subventionen i slutänden tillfaller säljare, inte köpare. En nedtrappning i långsam, förutsägbar takt är bland de minst kontroversiella reformer nationalekonomin kan erbjuda.
Ändå överlever avdraget regering efter regering, eftersom det kortsiktigt upplevs som en skattehöjning för miljoner bostadsägare. Att reformen vore som billigast att genomföra i tider av fallande räntor gör saken mer frustrerande: fönstren öppnas och stängs, och ingen kliver igenom.
Räkningen kommer, frågan är till vem
Det bekväma med att skjuta på skuldfrågan är att kostnaden är osynlig tills den inte är det. Men någon betalar redan. Unga utan föräldrakapital betalar genom att stängas ute från ägandemarknaden. Rörligheten på arbetsmarknaden betalar när flytt kräver en bostadsaffär i miljonklassen. Och nästa lågkonjunktur betalar när skuldtyngda hushåll stryper konsumtionen samtidigt. För de hushåll som redan tappat greppet är den kommunala budget- och skuldrådgivningen ofta sista instansen före Kronofogden, en kostnadsfri tjänst som förtjänar mer uppmärksamhet än den får.
En ansvarsfull politik skulle trappa ner ränteavdraget över tio år, växla intäkterna mot sänkt skatt på arbete, reformera hyressättningen så att hyresrätten blir ett verkligt alternativ och beskatta fastigheter löpande i stället för vid flytt. Varje del är känd, utredd och genomförbar. Det som saknas är inte kunskap utan mod.
Tills det modet uppstår fortsätter Sverige att balansera en av Europas tyngsta privata skuldbördor på antagandet att räntan är snäll och priserna aldrig faller på riktigt. Det är inte en strategi. Det är en förhoppning med två miljoner medgäldenärer.