Inkompetenta journalister väljer Melodifestivalen framför kvalitetsmusik

Ungefär den här veckan i mars sitter musikredaktioner runt om i Sverige och diskuterar Melodifestivalen. De analyserar låtarnas chanser, kommenterar artisternas kläder, spekulerar om Malmös jubel. De producerar innehåll. Läsarna klickar.

Ungefär samma vecka spelar någonstans i Sverige ett band som har jobbat i tio år på att bli bra på vad de gör. De spelar en konsert inför en publik på hundra personer. Ingen journalist är där.

Det är inte ett slumpmässigt fenomen. Det är ett val som görs, varje dag, av musikredaktörer med begränsade resurser och ett öga på trafiksiffrorna.

Vad musikjournalistik en gång var

Det finns en romantiserad bild av musikjournalistikens guldålder — Rolling Stone på 70-talet, Creem, NME. Journalister som bodde med band på turné, som förstod musik på ett djupt plan, som hade kulturen och kompetensen att kontextualisera det de bevakade.

Det var inte perfekt. Det var ofta elitistiskt, mansdominerat och snävt i sina definitioner av “kvalitet”. Men det producerade skrivande om musik som faktiskt handlade om musik — om ljud, om idéer, om vad artister försökte uppnå och om de lyckades.

Vad vi har idag är till stor del något annat: ett skrivande om musikens omvärld. Om Melodifestivalens drama. Om ABBA-nostalgin. Om K-popens globala dominans som kulturellt fenomen. Om streamingstatistik. Om Spotifys algoritmers effekter på artisters inkomster.

Det är inte ointressant. Men det är inte musikjournalistik i en meningsfull mening.

Melodifestivalens gravitationsfält

Melodifestivalen suger upp otaliga resurser varje vinter. Redaktioner som annars sällan har råd att skicka en reporter till en konsert skickar plötsligt hela team till Globen. Webbplatser som inte recenserar skivor lägger upp femton artiklar om semifinaldeltagarna.

Varför? För att folk klickar. För att Melodifestivalen är ett gemensamt samtalsämne, en nationell händelse, ett innehåll som fungerar som publik magnetism.

Det är affärsmässigt logiskt. Det är kulturellt katastrofalt.

För varje artikel om Melodifestivalen finns ett band som inte fick sin recension. En artist som spelade in ett album utan att en enda journalist nämnde det. En konsert som sålde slut utan att medierna visste om det.

Kompetensflykten

Det finns också ett kompetensargument. Musikjournalistik kräver kunskap. Att skriva meningsfullt om jazz kräver att man förstår jazz. Att recensera klassisk musik kräver musikalisk litteracitet. Att ta på sig uppdraget att förklara varför ett album är viktigt kräver kontext och erfarenhet.

Den kompetensen är dyr att bygga upp och lätt att tappa. När musikredaktioner skär ner — vilket de har gjort systematiskt i decennier — är det erfarenheten som försvinner.

Vad som är kvar är generalistjournalister som kan skriva om vad som helst, inklusive musik, men som saknar den djupkunskap som gör musikjournalistik meningsfull.

Vad alternativet är

Alternativen finns. De är precis vad man kan förvänta sig.

Fanzines och musikbloggar har tagit upp en del av det journalistiska vakuumet. Podcast-format har skapat plats för längre, djupare samtal om musik. Sociala medier har skapat direktkanaler mellan artister och publik.

Men det är inte detsamma som ett etablerat mediasystem som systematiskt prioriterar musikbevakning. Det fragmenterade alternativet når inte de breda lagren. Det skapar ingenting motsvarande ett gemensamt kulturellt samtal.

Till redaktörerna

Det är ett val. Inte ett naturlag. Det finns musikredaktörer och kulturredaktörer som gör val varje dag om vad som är värt att bevaka.

Välj ibland bort Melodifestivalen. Välj i stället att skicka en journalist till en konsert. Berätta om ett album som förtjänar att höras. Ge läsarna möjligheten att bry sig om musik utanför det kommersiella brusrummet.

Journalistikens uppgift är inte att följa publikmätningarna. Det är att utvidga vad publiken bryr sig om.

Det gäller musikjournalistiken lika mycket som allt annat.