Det finns inga misslyckade äktenskap

Läs den här texten. Och läs den igen. Och sen en gång till.

Jag är trött på ordet “misslyckande” i samband med kärlek.

Vi har byggt ett språk kring relationer som är genomsyrat av prestationstänkande. Lyckade äktenskap. Misslyckade äktenskap. Som om ett förhållande är ett projekt med slutdatum och KPI:er, där framgång mäts i antal år ihop och misslyckande i skilsmässopapper.

Vad vi egentligen menar

När vi kallar ett äktenskap för misslyckat menar vi vanligtvis ett av följande: det slutade. Kanske med skilsmässa. Kanske med att en part dog. Kanske med att de levde ihop i olycklig tystnad till slutet — vilket paradoxalt nog kallas “lyckat” i vår terminologi, för det “höll”.

Tänk på det en stund. Ett äktenskap som präglades av likgiltighet, ensamhet och ömsesidig bitterhet — men som aldrig officiellt avslutades — anses ha “lyckats”. Medan ett äktenskap som gav barn, gemenskap, tillväxt och djup kärlek under femton år — men som sedan avslutades med ömsesidig respekt — anses ha “misslyckats”.

Det är absurt.

Kärlekens tidsdimension

Kärlek är inte en tillstånd. Det är en process. Det förändras, fördjupas, skiftar karaktär. Ibland slutar det.

Men ett avslut är inte ett misslyckande. Det är en slutpunkt. Och slutpunkten definierar inte vad som kom innan.

Jag har träffat människor som berättar om sina “misslyckade” äktenskap med ljus i ögonen. De talar om de åren som några av de viktigaste i deras liv. De beskriver hur de växte som människor, hur de lärde sig vad de verkligen behövde, hur kärleken var genuin även om den till slut förändrades bortom igenkänning.

Var det ett misslyckande? Eller var det ett kapitel — komplett i sig self, värdefullt på sina egna villkor?

Skilsmässans stigma

Skilsmässostatistiken i Sverige är runt 50 procent. Det betyder att ungefär hälften av alla äktenskap avslutas juridiskt. Om vi kallar dessa misslyckanden innebär det att halva befolkningens kärleksliv är definierat av misslyckande.

Det stämmer inte med hur dessa människor upplever sina egna liv.

Forskning visar att de flesta som skiljer sig — även de som upplevde processen som smärtsam — inte ser tillbaka på äktenskapet som ett misstag. De ser det som en del av livet. Något de gick igenom. Något som formade dem.

Vi behöver ett språk som rymmer den komplexiteten.

Vad barn lär sig

Kanske det allvarligaste problemet med misslyckandespråket är vad det lär barn. Om föräldrarna skiljer sig — om de “misslyckades” — vad lär barnen om kärlek? Att kärlek är ett projekt som kan gå fel? Att det gäller att välja rätt från början och sedan hålla ut?

Eller kan vi lära dem något annat: att kärlek är levande, att relationer förändras, att ett avslut kan vara ett moget och klokt val av respekt för sig själv och den andra?

Barn till föräldrar som separerat med respekt och värme — och som fortfarande samarbetar som föräldrar — uppvisar i studier inte sämre psykologiska utfall än barn till föräldrar i “intakta” men konfliktsamma äktenskap.

Formen spelar mindre roll än kvaliteten på relationerna.

En mer ärlig terminologi

Jag föreslår vi slutar använda “misslyckat äktenskap”. Inte för att vara naiv om att separationer kan vara smärtsamma, kaotiska och ibland traumatiska. De kan det.

Men smärta är inte detsamma som misslyckande. Och ett avslut är inte detsamma som att det som kom innan var meningslöst.

Äktenskap som avslutas kan ha haft stor mening. De kan ha producerat kärlek, barn, vänskap, tillväxt, minnen. De kan ha uppfyllt sitt syfte — och sedan förändrats till något annat.

Det är inte ett misslyckande. Det är livet.

Och det förtjänar ett bättre ord än det vi har.