Konsten är fri — men finansieringen är det inte

Det börjar alltid med rimliga krav. Kulturinstitutioner ska nå fler. De ska dokumentera sin publik. De ska redovisa hur bidraget spenderades och helst visa på mätbara resultat — besöksantal, geografisk spridning, demografisk bredd. Vem kan egentligen argumentera mot det?

Byråkratins tysta välde

Det som händer i praktiken — på samma sätt som public service-uppdraget mäts i tittarsiffror — är att den konstnärliga ledningen ägnar allt mer tid åt rapportering, ansökningar och strategidokument. Tid som i stället borde användas åt det man ansöktes för: att göra konst. En fri teatergrupp i Sverige lägger i dag i snitt 30 procent av sin tid på administration. Det är tid som tas från det konstnärliga arbetet.

Statens kulturråd har de senaste åren infört krav på regional spridning som villkor för de viktigaste bidragskategorierna. I teorin ökar det tillgängligheten. I praktiken tvingar det fria grupper att lägga resurser på logistik snarare än konstnärligt arbete — och missgynnar systematiskt projekt som av sin natur är platsspecifika, experimentella eller avsedda för ett smalt men engagerat publiksegment.

Det är ett principiellt problem

Konsten är fri, säger grundlagen. Men om finansieringen är villkorad av en viss typ av konst — om pengar ges till det som når brett men inte till det som söker djupt — är friheten en illusion. Bidragsgivaren som definierar vad som är stödvärd konst utövar kulturpolitisk makt utan att behöva ta ansvar för den.

Lösningen är inte att avskaffa utvärdering. Det är att skilja tydligare mellan redovisning av ekonomi och bedömning av konstnärlig inriktning. Det sistnämnda bör ligga hos sakkunniga paneler — som Konstnärsnämnden — med tydlig armlängds avstånd från politiken — inte hos tjänstemän med nyckeltal och regionalpolitiska mål. Konsten är inte ett verktyg för sammanhållningspolitik. Den är ett mål i sig självt.