SVT har slutat vara public service — det är ett underhållningsbolag med statsanslag

Public service är inte ett löfte om populärt innehåll. Det är ett löfte om nödvändigt innehåll — det som marknaden inte producerar, det som demokratin kräver, det som ger medborgare i Kiruna och Malmö samma tillgång till granskande journalistik som medborgare i Stockholm. Det löftet håller SVT på att bryta. Och ingen i den politiska sfären verkar ha modet att säga det högt.

Jag har under tjugo år forskat på public service-bolagens uppdragsfullgörelse. Det jag ser i dag oroar mig mer än något annat jag bevittnat i den svenska mediebranschen.

Vad public service-uppdraget faktiskt innebär

SVT:s sändningstillstånd är ett juridiskt dokument, men det vilar på en demokratisk idé: att det finns ett informations- och bildningsuppdrag som inte kan överlåtas till marknaden. Kommersiella aktörer producerar det som är lönsamt. Public service ska producera det som är viktigt.

Skillnaden kan verka abstrakt, men den är konkret i sina konsekvenser. En kommersiell kanal sänder inte ett 45-minuters reportage om korruption i kommunal upphandling om tittarsiffrorna inte motiverar det. SVT ska göra det — inte trots att det inte lockar massorna, utan just för det. Det är det som skiljer public service från Netflix med reklampauser.

Den ursprungliga konstruktionen från 1970- och 80-talen byggde på en enkel logik: monopol ger resurser, resurser ger frihet att producera det som är viktigt snarare än det som är populärt. Monopolet är borta sedan länge. Men logiken om frihet och ansvar lever kvar i tillståndstexten — utan att följa med i praktiken.

Dokumentärjournalistiken dör

Låt oss titta på konkreta siffror. SVT:s sändning av egenprodukerade dokumentärprogram om samhällsfrågor har minskat med nära 40 procent mätt i sändningstimmar sedan 2015. Utrikesbevakning med egna korrespondenter har halverats sedan millennieskiftet. Kulturredaktionerna har skurits ned vid tre tillfällen under 2010-talet utan att det väckt mer än en dags debatt — en utveckling som speglar den bredare kulturpolitiska krisen i Sverige.

Vad har fyllts i stället? Realityprogram, streamingproducerat drama som konkurrerar med HBO och Netflix på deras hemmaplan, och ett ständigt expanderande digitalt innehållsflöde optimerat för klick. SVT Play har blivit en relativ framgång mätt i räckvidd. Men räckvidd är inte detsamma som uppdragsfullgörelse.

Det pågår i dag inte en enda permanent utlandskorrespondent på SVT som bevakar Latinamerika. Kontinenten med 650 miljoner människor och djupa kopplingar till den svenska diasporabefolkningen syns i SVT:s sändningar när någonting dramatiskt händer — och i övrigt inte alls. Det är inte ett redaktionellt beslut grundat på nyhetsvärdering. Det är ett budgetbeslut maskerat som redaktionellt beslut.

Tittarsiffrans tyranni

Det interna trycket inom SVT mot mätbara resultat är i dag lika starkt som på vilket kommersiellt bolag som helst. Redaktionschefer utvärderas på räckvidd och “relevans” — begrepp som i praktiken mäts i digitala klick och linjär tittartid. Programidéer som inte kan motiveras med en potentiell tittarskara på hundratusentals möter internt motstånd.

Jag har talat med ett dussintal nuvarande och tidigare SVT-medarbetare under de senaste åren. Bilden de ger är konsekvent: det finns ett uttalat och outtalat tryck mot innehåll som “fungerar” i plattformens algoritm. Djupa, komplexa och långa journalistiska berättelser är svårare att motivera än kortare, mer tillgängliga format.

Det är inte en konspiration. Det är ett institutionellt incitamentsproblem. När ett public service-bolag börjar mäta sig mot Netflix och Viaplay på deras egna premisser har det tappat greppet om varför det finns till.

Tillståndet ger inga incitament för förändring

SVT:s sändningstillstånd, som beslutas av regeringen för en period om åtta år, innehåller inga kvantitativa krav på journalistisk produktion. Det saknas krav på ett minimiantal egenprodukerade samhällsdokumentärer per år, på utrikesbevakning med egna reportrar eller på andelen innehåll som kan kategoriseras som granskande journalistik.

Det innebär att SVT i praktiken kan minska sin journalistik kraftigt — som man gjort — utan att tekniskt bryta mot tillståndet. Det räcker att sända “oberoende journalistik” och “bredda möjligheterna till information” — formuleringar som är tillräckligt vaga för att rymma nästan vad som helst.

Politiken har historiskt sett undvikit att konfrontera SVT-ledningen av en enkel orsak: public service-bolagens folkliga legitimitet är regeringens viktigaste argument för tv-licensens (numera public service-avgiftens) existens. Att öppet kritisera SVT riskerar att underminera den legitimitet man är beroende av. Det är ett politiskt-institutionellt dödläge som tjänar bolaget, inte medborgarna.

Tre reformkrav som inte kan vänta

Förändringen kräver politisk vilja, och den måste komma utifrån — inte inifrån ett bolag som inte har incitament att reformera sig självt.

Tillståndet måste kvantifiera journalistikuppdraget. Det bör innehålla ett minimiantal timmar egenprodukerad granskande journalistik per år, krav på regional och internationell bevakning med egna reportrar, och en tydlig definition av vad som utgör “public service-innehåll” kontra kommersiellt konkurrensinnehåll.

Redaktionellt oberoende måste stärkas genom extern granskning. I dag granskar SVT i huvudsak sig självt. En oberoende granskningsnämnd — utöver den befintliga Granskningsnämnden för radio och TV — med publicister, mediajurister och demokratiforskare, men utan politikertillsättningar — bör ha mandat att utvärdera uppdragsfullgörelsen och publicera sina resultat utan att SVT kan påverka dem.

Finansieringsmodellen måste ses över. Public service-avgiften är i dag inte öronmärkt för journalistik. En proportion bör bindas till journalistiskt uppdrag på ett sätt som gör det ekonomiskt omöjligt att subventionera realityproduktion på bekostnad av samhällsjournalistik.

Sverige behöver SVT — men inte detta SVT

Det är viktigt att skilja på kritiken av SVT som institution och kritiken av de enskilda journalister och programskapare som varje dag försöker göra ett bra jobb inom systemets ramar. Det finns utomordentlig journalistik på SVT. Uppdrag granskning är fortfarande ett av landets viktigaste demokratiska instrument. Lokalnyhetsredaktionerna gör ett arbete som ingen kommersiell aktör förmår ersätta.

Men institutionella problem löses inte av individuell entusiasm. De löses av strukturella reformer.

Sverige utan ett starkt, välfinansierat och genuint oberoende public service är ett svagare demokrati. Inte för att SVT är staten — utan för att det är det enda aktören som inte borde behöva fråga om det är lönsamt att granska staten. Den funktionen är ovärderlig. Och den håller på att förtvina inför våra ögon, en tittaroptimering i taget.