När tyst diplomati sviker — lärdomar från decennier av misslyckade påtryckningar

Varje gång en svensk medborgare grips i en auktoritär stat upprepar sig ett mönster. Utrikesdepartementet bekräftar att man känner till fallet. Man meddelar att man arbetar intensivt men diskret. Man hänvisar till att tyst diplomati är det effektivaste instrumentet. Och sedan förflyter månader, ibland år, utan att någonting händer.

Det är dags att sluta behandla tyst diplomati som en neutral metod och börja fråga sig när den faktiskt fungerar — och när den är en strategi för att undvika svåra beslut.

Vad tyst diplomati faktiskt innebär

Tyst diplomati är inte ett väldefinierat begrepp. Det används för att beskriva alltifrån privata diplomatiska notor till informella samtal på ambassadörsplanet. Det gemensamma är att det sker utanför offentlighetens ljus och att den gripna medborgaren i praktiken inte har inblick i vilka ansträngningar som görs för dennes räkning.

Det finns goda argument för ansatsen i specifika situationer. En regim som förnedras offentligt kan bli mer benägen att ta till hälta mot en fånge för att markera suveränitet. Privata kanaler kan ge utrymme för gezgtsbesparande lösningar som aldrig hade accepterats om de kräver ett officiellt tillkännagivande.

Men dessa argument förutsätter att det finns en vilja på båda sidor att lösa situationen, och att den tysta kanalen faktiskt är öppen och aktiv. I allt för många fall uppfylls inget av dessa villkor.

Bahrain och mönstret av misslyckad tystnad

Bahrain är ett litet oljeberoende kungarike i Persiska viken vars regering sedan länge förtryckat sin shiamuslimska majoritet och kriminaliserat politisk opposition. Det är också ett land med starka ekonomiska och säkerhetspolitiska band till väst — band som konsekvent har prioriterats framför press på regimens mänskliga rättighetsövergrepp.

Svenska medborgare och Bahrain-kopplade fall av godtyckliga frihetsberövanden har hanterats med just den tysta diplomatins logik. Resultaten talar för sig: frihetsberövandena har fortsatt, tortyranklagelserna har aldrig lett till ansvarsutkrävande och den diplomatiska relationen har behållits i princip intakt.

Det är inte ett tillfälligt misslyckande. Det är ett strukturellt utfall av ett system där ekonomiska och strategiska intressen systematiskt väger tyngre än konsulära och mänskliga rättigheter.

När tyst diplomati fungerar — och när det inte gör det

Det finns en genuint viktig distinktion att göra. Tyst diplomati har visat sig fungera bäst under följande betingelser:

Regimen har ett reellt intresse av att upprätthålla relationen med det kravställande landet. Det finns en konkret förhandlingsvara som kan erbjudas. Det finns en intern röst inom regimen som faktiskt vill hitta en lösning. Och ärendet rör sig i ett gränsland — ingen kränkning är politiskt central för regimen.

I de svåraste fallen — politiska fångar i regimer som ser dem som interna fiender, medborgare som greps för att de utmanat regimens legitimitet, fall där frigivning kräver ett implicit erkännande av fel — är dessa förutsättningar systematiskt frånvarande. I dessa fall är tyst diplomati inte en strategi. Det är ett sätt att undvika att betala det politiska pris som ett mer kraftfullt agerande kräver.

Priset för passivitet

Det finns en kostnad för en stat som konsekvent väljer att undvika konfrontation för att skydda ekonomiska relationer. Den kostnaden är inte abstrakt — den betalas av verkliga medborgare.

Den betalas av Dawit Isaak, som suttit fängslad i Eritrea sedan 2001. Den betalas av den dubbla medborgare som grips i Iran och vars fall Sverige inte vill eskalera av rädsla att störa relationen med Teheran. Den betalas av den unge man med rötter i Bahrain som suttit häktad för deltagande i en demonstration.

Det är ett politiskt val att prioritera handelsrelationer framför konsulära förpliktelser. Det är ett val som görs utan att det sätts ord på det, utan att det redovisas öppet och utan att de som bär konsekvenserna ges röst i processen.

Vad som behöver förändras

En trovärdig konsulärt politik kräver tre saker som Sverige i dag saknar.

Tydliga kriterier för eskalering: När ska tyst diplomati ge vika för offentligt tryck? När ska ekonomiska relationer kopplas till konsulära framsteg? Dessa frågor bör besvaras i förväg, inte situationsanpassat baserat på vilka handelsinteressen som råkar stå på spel.

Offentlig rapportering: Riksdagen och allmänheten bör ha rätt att veta vilka fall som är under hantering och vilka diplomatiska åtgärder som vidtagits. Sekretess kan skydda enskilda fall — men den får inte vara en täckmantel för bristande engagemang.

Resurser och prioritering: Konsulär verksamhet är systematiskt underfinansierad i relation till det inflöde av ärenden som komplexa fall kräver. Att investera i kapaciteten att hantera svåra fall är inte en kostnad — det är ett utryck för vad ett lands medborgarskap faktiskt är värt.

Tystnadens pris är en annan människa

Det är lätt att tala om diplomatisk diskression som om det vore en abstrakt princip. Det är svårare att hålla fast vid det när man ser vad det konkret innebär: månader och år av frihetslöshet, tortyr som aldrig utreds, familjer som inte vet om deras anhörig lever eller är dead.

Tyst diplomati är ibland det rätta verktyget. Men det bör aldrig vara en permanent strategi som aldrig omprövas — och det bör aldrig vara ett sätt att undvika ansvaret för de medborgare Sverige har lovat att skydda.