Vänstern måste idka självkritik och börja ta ansvar för den antirasistiska politiken

Det finns ett bekvämt mönster på den politiska vänstern: vi är bra på att peka ut rasismen i andras politik, och sämre på att granska vår egen.

Det är ett problem. Inte för att rasismen är lika utbredd på vänstern som på höger — det är den inte. Men för att antirasistisk politik kräver mer än avsaknad av rasism. Det kräver aktivt arbete. Och det arbetet granskas bäst underifrån och inifrån.

Vad självkritiken handlar om

Jag talar inte om att vänstern i grunden är rasistisk. Jag talar om specifika mönster som förtjänar granskning.

Det handlar om hur vi diskuterat invandring. Under decennier har delar av vänstern — inklusive delar av fackföreningsrörelsen — avvisat diskussion om migrationens arbetsmarknadseffekter som “rasism”. Det är inte intellektuellt ärligt. Det är möjligt att ha en seriös diskussion om hur arbetsmarknadsinstitutioner möter ökad migration utan att den diskussionen är rasistisk.

Det handlar om hur vi hanterat integrationsfrågorna. Vänsterns fokus har legat på diskrimineringens bekämpning — vilket är rätt — men underskattade ibland de konkreta verktyg som faktiskt behövs för att ge nyanlända verklig möjlighet till deltagande.

Rasismens materialitet

Det finns en tendens på vänstern att diskutera rasism primärt som attityder och strukturella diskurser, medan de materiella konsekvenserna av rasism — löneskillnader, bostadssegregation, skolsegregation, diskriminering på arbetsmarknaden — ibland hamnar i bakgrunden.

Det är ett misstag. Rasism är inte bara vad folk tänker och säger. Det är vad som händer med kroppen, pengarna och möjligheterna.

En antirasistisk politik som prioriterar vad folk tänker och säger framför de strukturella orättvisorna riskerar att bli mer symbolisk än reell.

Vad vi faktiskt borde göra

Det är inte för mig att definiera en komplett antirasistisk politik i den här texten. Men några linjer är tydliga.

Diskrimineringslagstiftningen behöver skärpas och faktiskt tillämpas. Bevisbördan i diskrimineringsärenden är idag för tung för den drabbade.

Bostadssegregationen behöver bekämpas med faktiska åtgärder, inte enbart förklaringar. Det kräver reformer i hur bostadsmarknaden fungerar.

Arbetsmarknadsinstitutionerna behöver aktivt arbeta för att integrera nyanlända i trygga anställningar — inte sänka tryggheten för att göra det lättare att anställa nyanlända.

Om rätten att kritisera

Det är politiskt och socialt riskabelt för en person med min bakgrund att rikta kritik mot vänsterpartiet och rörelsen. Det förväntas att man håller sig till kritiken av de uppenbare fienderna.

Men det är just därför det är nödvändigt. Intern kritik är mer värdefull, inte mindre. Den som genuint tror på projektets mål måste vara beredd att säga när projektets verktyg inte levererar.

Antirasism är ett mål, inte en identitet. Och ett mål kräver granskning av de vägar man väljer för att nå dit.

Det är vad jag ber om. Inte avhopp — utan ärlighet.