Gubbväldet inom SVT — varför MeToo inte förändrade makten

Det finns en bild av hur makt ser ut inom television. Den är inte svår att beskriva: medelålders man, öppen skjorta, högt i tak — men bara för dem som redan är inne i rummet. Den bilden stämde 2011. Den stämde när #MeToo slog till 2017. Och den stämmer i allt väsentligt fortfarande.

Jag vet, för jag har tillbringat tjugo år inne i det rummet.

Vad som egentligen hände efter #MeToo

När #MeToo nådde mediebranschen i Sverige hösten 2017 publicerades vittnesmål från hundratals kvinnor i branschen. SVT:s dåvarande vd Urban Åhström höll presskonferens. Det tillsattes utredningar. Chefer fick lämna sina tjänster. Det skedde saker.

Men strukturerna — de är svårare att förändra än enskilda chefer.

En struktur är inte en person. Den är ett system av normer, incitament och informella maktrelationer som avgör vem som bjuds in till mötet, vems idé som tas på allvar, vem som får prova och vem som behöver bevisa sig igen och igen. Den strukturen kan bestå intakt trots att ansiktena i toppen byts ut.

Och det är precis vad som hänt.

Siffrorna ljuger inte

SVT:s egna jämställdhetsrapporter visar en sak tydligt: andelen kvinnor på ledande redaktionell och kreativ position har ökat de senaste tio åren. Det är sant. Det är viktigt.

Men under den siffran döljer sig en annan sanning: de format som dominerar SVT:s primetime — sport, debatt, nyheter och stora underhållningsprogram — leds fortfarande i överväldigande grad av män. Programledarskapet på de flaggskeppsprogram som ger karriär och status tillfaller konsekvent män i en grad som inte speglar vare sig publiken eller den övriga personalen.

Det handlar inte bara om vem som syns på skärmen. Det handlar om vem som bestämmer vad som berättas, vilka röster som anses bärande och vilket berättarperspektiv som definieras som neutralt och allmängiltigt.

Gubbvälde som redaktionell logik

Den verkliga konsekvensen av ett könsojämlikt redaktionellt ledarskap är inte symbolisk. Det är vad som hamnar i sändning.

Vilka konflikter som anses vara riksnyheter. Vilka berättelser som är viktiga. Vems problem som ryms i nyhetssändningen och vems som hamnar i ett nischprogram en tisdag klockan elva. Dessa beslut fattas av redaktionschefer, programchefer och producenter. Och när dessa roller domineras av en homogen grupp — oavsett om vi talar om kön, klass, etnicitet eller ålder — smyger sig en strukturell blindhet in i det redaktionella arbetet.

Det är inte onda avsikter. Det är normal mänsklig psykologi: vi ser bäst de problem vi har egna erfarenheter av, vi rekryterar dem som liknar oss, vi litar mest på de röster som låter som dem vi är vana vid att lita på.

Det är ett institutionellt problem. Det löses inte med enstaka föreläsningar om omedveten bias eller en ny jämställdhetspolicy. Det kräver strukturella förändringar i hur makt fördelas.

Public service har ett särskilt ansvar

SVT är inte vilket medieväretag som helst. Det är en institution som finansieras av hela befolkningen för att spegla hela befolkningen. Det uppdraget — att representera Sverige, inte en viss del av Sverige — är fundamentalt oförenligt med ett redaktionellt ledarskap som är strukturellt homogent.

Det handlar inte om kvotering i trivial mening. Det handlar om att public service-bolagets mest grundläggande uppdrag kräver att de som fattar beslut om innehållet faktiskt representerar den bredd av erfarenheter och perspektiv som publiken har.

När ett program om föräldraledighet görs av ett team där ingen har tagit ut mer än två veckors pappaledighet syns det i frågeställningarna. När ett reportage om arbetsvillkor i välfärden görs av personer som aldrig arbetat i välfärden syns det i blinda fläckar. Det är inte en fråga om kön som isolerat fenomen — det är en fråga om representation som redaktionell kvalitet.

Vad som faktiskt behöver förändras

Transparens räcker inte. SVT har sedan flera år publicerat statistik om kön bakom kameran och på skärmen. Det är bra. Det är inte tillräckligt.

Det som behövs är en koppling mellan SVT:s tillstånd och dess jämställdhetsarbete som faktiskt har tänder. Regeringens public service-tillstånd bör innehålla mätbara krav på jämn könsfördelning i ledande kreativa och redaktionella befattningar — med krav på redovisning och konsekvenser om målen inte nås.

Det behövs också ett öppnare rekryteringssystem. I dag rekryteras för många nyckeltjänster inom SVT via informella nätverk. Det gynnar dem som redan är inne och missgynnar systematiskt den kompetens som finns utanför de etablerade kretsarna.

Det är inte kvotering. Det är kvalitet.

Jag vet vad invändningarna är. Att det handlar om kompetens, inte kön. Att man inte ska gynna någon på bekostnad av en mer kvalificerad kandidat.

Den invändningen förutsätter att dagens system är meritokratiskt. Det är det inte. Dagens system är ett system där informella nätverk, kulturell igenkänning och traditionella karriärvägar systematiskt missgynnar vissa grupper — inte av ond vilja, utan av struktur.

Att förändra den strukturen är inte att sänka ribban. Det är att faktiskt hitta de bästa — i hela befolkningen, inte bara bland dem som råkar ha rätt bakgrund, rätt kontakter och rått kön.

Det är ett löfte som SVT:s sändningstillstånd innebär. Det är ett löfte som fortfarande inte uppfylls.