Bevaka oss som ni bevakar fotboll — så lovar vi fler glädjetårar

Ni kommer att se oss gråta. Det gör ni varje gång vi vinner något stort. Glädjetårar, chockade leenden, omfamningar. Ni fotograferar dem, ni sänder dem, ni delar dem. Och sedan är ni borta igen.

Det är dags att göra en deal.

Bevaka oss som ni bevakar herrfotbollen — inte bara när vi vinner — och vi lovar er fler glädjetårar. Fler dramatiska matcher. Fler hjältar att följa. Fler berättelser om uppoffring, talang och gemenskap.

Men ni måste vara där för att se dem uppstå.

Bevakningsmönstret som inte förändras

Mönstret är välkänt för alla som följer damidrott. Det ser ut ungefär så här: Svenska damlag vinner en stor match, tar sig till en final, tar guld. I tre dagar dominerar det nyhetssidorna. Glädjetårarna cirkulerar på sociala medier. Politiker gratulerar. Ledarsidor skriver om jämställdhet och framgång.

Sedan: tystnad. Ligan spelar vidare. Laget tränar hårdare. Spelare bryter igenom på individnivå. Inga kameror. Inga kommentatorer. Inga analysartiklar.

Tills nästa guldmedalj.

Problemet är att den episodiska bevakningen skapar en missvisande bild av damidrottens verklighet. Den ger intrycket att damidrott bara existerar i glädjetårsmomenten. Att det är ett sällsynt fenomen, ett gladhattsmoment för samhällets jämställdhetssamvete, snarare än en levande, dynamisk sport med egna dramatik, konflikter och narrativ.

Vad bevakning faktiskt åstadkommer

Det handlar inte bara om rättvisa — även om det också gör det. Det handlar om vad mediebevakning faktiskt åstadkommer för en sport.

Bevakning skapar intresse. Intresse skapar publik. Publik skapar ekonomi. Ekonomi skapar möjligheter för spelare att träna heltid, för klubbar att anställa tränare, för unga tjejer att se idrottare som ser ut som dem.

Herrfotbollens position i Sverige beror inte bara på att det är en bra sport. Det beror på decennier av systematisk bevakning som skapat generationer av fans som har minnen, favoriter, dramer att hänga sin lojalitet på.

Damidrotten befinner sig i en positiv spiral — men den spiralen är långsammare än den behöver vara, för att bevakningsmässigt stöd uteblir.

Resursernas orättvisa fördelning

Mediefokuset speglar ekonomin. Det är tydligt.

Damallsvenskan i fotboll har en genomsnittlig TV-publik och mediepresens som är en bråkdel av herrligornas. Det innebär lägre sponsorintäkter, vilket innebär lägre löner, vilket innebär att de bästa spelarna emigrerar till länder där de kan spela heltid och försörja sig.

Det är en negativ spiral som underminerar kvaliteten — och sedan används det faktum att “inte lika bra” som argument för att inte ge mer resurser. En sluten cirkel av underinvestering.

Vad som förändrats och vad som inte förändrats

Sedan 2011 har damidrotten i Sverige gjort verkliga framsteg. Damallsvenskan har fler TV-speltider. Damlandslaget i fotboll har vunnit OS-silver och kommit nära VM. Bandy, handboll, ishockey — framgångarna är genuina och bevakningen har ökat.

Men klyftan kvarstår. Och den kvarstår i detaljer: i hur mycket löpande bevakning som ges, i hur ofta analysprogram diskuterar damlaget, i hur mycket utrymme matchanalyser får jämfört med herrmotsvarigheterna.

Till redaktörerna

Det kräver ett aktivt val. Det kräver att sportredaktörer beslutar att prioritera bevakning av damidrott — inte för att de behöver, utan för att de väljer att.

Det kräver kommentatorer som lär sig spelarnas namn, som bygger upp den samma typ av intimitet med sporten och dess aktörer som herrfotbollens kommentatorer har.

Det kräver att publiken ges chansen att bry sig — för om de inte visas sporten, inte introduceras till personerna bakom den, kan de inte välja att engagera sig.

Bevaka oss som ni bevakar herrarna. Vi lovar att leverera.

Glädjetårarna är bara ett av vad vi har att ge.