Budgeten finansieras med försäljning av utsläppsrätter

Det är en mening som förtjänar att upprepas tills det sjunker in: Sverige säljer sina tilldelade utsläppsrätter för att finansiera statsbudgetens underskott.

Låt det sjunka in.

Utsläppsrätter är ett verktyg designat för att sätta ett pris på koldioxidutsläpp och därigenom skapa ekonomiska incitament för omställning. Systemet bygger på att de intäkter som genereras återinvesteras — antingen i klimatomställning, i energieffektivisering, i forskning och utveckling av ren teknologi.

Vad de inte är designade för: att täcka hål i statsbudgeten.

Hur EU ETS är tänkt att fungera

EU:s system för handel med utsläppsrätter (EU ETS) fungerar i princip korrekt. Takket på totala utsläpp sänks gradvis. Företag som släpper ut mer än deras tilldelning köper extra rätter; de som håller sig under säljer sina överskott. Priset på en utsläppsrätt sätter en kostnad på utsläppen.

Stater får en andel av utsläppsrätterna gratis för auktionering. Intäkterna ska användas för klimatrelaterade ändamål — det är formellt specificerat i EU-direktiven.

Men “klimatrelaterade ändamål” är brett definierat. Och i praktiken är det svårt att tvinga länder att öronmärka pengarna.

Vad Sverige gör med pengarna

Sedan systemet introducerades har det funnits en linje i den svenska klimatpolitiken: utsläppsrättsintäkter ska gå till klimatinvesteringar. Det har kommunicerats, marknadsförts, presenterats som en princip.

I praktiken flödar pengarna in i den allmänna budgeten. Och ur den allmänna budgeten finansieras allt — från försvaret till studiestödet. Öronmärkning finns inte i realiteten.

Det skapar ett perverst incitament: staten tjänar mer pengar när utsläppsrätterna är dyrare. Det innebär att höga utsläppskostnader för industrin ger budgetintäkter som staten kan räkna med. Det minskar incitamentet att vilja sänka utsläppen för snabbt.

Det politiska problemet

Klimatpolitikens trovärdighet handlar om konsistens. Om man säger att utsläpp kostar och sedan använder intäkterna för att undvika andra budgetbeslut — då använder man klimatpolitiken som ett skatteverktyg, inte som ett omställningsverktyg.

Det skapar legitimitetsproblem. Industrin som betalar för sina utsläppsrätter har rätt att fråga: var går pengarna? Om svaret är “in i den allmänna budgeten” urholkas argumentet för systemets rättvisa.

Alternativet: klimatdividend

Det finns ett enkelt och elegant alternativ som diskuterats i internationella klimatpolitiska kretsar: klimatdividend. Utsläppsrättsintäkterna återförs direkt till medborgarna som en lika stor check per person.

Det skapar progressiva fördelningseffekter — eftersom de med höga inkomster generellt har högre koldioxidavtryck och betalar mer via energipriser och produktkostnader, men alla får lika stor check. Det skapar transparens — medborgarna ser exakt vad klimatpolitiken genererar och vad de får tillbaka.

Det skapar legitimitet — systemet är synligt och rättvist.

Varför gör vi inte det? För att det eliminerar budgetmarginalen.

Slutsats

Klimatpolitikens verktyg ska användas för klimatets skull. Inte för att täcka budgetunderskott, inte för att undvika svåra prioriteringar, inte som ett sätt att dölja skattetryck i en grön förpackning.

Den dagen utsläppsrättsintäkterna konsekvent återinvesteras i omställning — den dagen kan vi börja tala om en trovärdig klimatpolitik.

Tills dess vet vi vad som pågår.