Dagbok från kravallerna: polisen skrek "visa ingen barmhärtighet med de svinen"
En dagbok från EU-toppmötets kravaller i Göteborg 2001. Ögonvittnesskildringar av polisens agerande och vad det avslöjar om maktens relation till fredliga och våldsamma protester.
Detta är en opinionstext. Åsikterna som framförs är skribentens egna och speglar inte SVTdebatts redaktionella ståndpunkt.
Det är tio år sedan och jag minns det fortfarande i detalj.
Det var inte där protesterna gick överstyr som det slog mig med störst kraft. Det var bland det som kom efteråt. I vakten, i rättegångarna, i de vittnesuppgifter som kom fram om polisens agerande under de dagarna i juni 2001.
Orden som kollegor och vittnen rapporterade att en polis yttrat — “visa ingen barmhärtighet med de svinen” — riskerar att bli en karikatyr. Men de är en ögonvittnesskildring av en stämning. Och den stämningen är dokumenterad i hur operationen genomfördes.
Vad som faktiskt hände
EU-toppmötet i Göteborg 2001 samlade tiotusentals demonstranter. De allra flesta var fredliga — skolungdomar, miljöaktivister, fackföreningsmedlemmar, antiglobaliseringsrörelsen i sin bredaste form.
En liten grupp — de svartklädda som kom för konfrontation — gav polisen och politiken förevändningen att behandla hela rörelsen som potentiellt farlig.
Det är ett välkänt mönster. Och i Göteborg tillämpades det med force.
Skottlossningen och dess konsekvenser
Det som definierar Göteborg 2001 i historien är skottlossningen vid Vasaplatsen. Polisen sköt mot demonstranter med skarp ammunition. Tre ungdomar träffades. En av dem, Hannes Westberg, träffades i ryggen och svävade länge mellan liv och död.
JK fann att polisens skottlossning var olaglig. Det är den slutsatsen man bör hålla fast vid.
Det var statens våldsapparat — designad för att skydda medborgarna — som använde dödligt våld mot dem.
Rättsprocesserna
De rättsprocesser som följde var lika avslöjande. Människor dömdes till fängelse för brottsliga handlingar de begick. Det är korrekt.
Men processen var omgärdad av problem. Vittnesuppgifter ifrågasattes. Anhållna hölls utan möjlighet att kontakta advokater. Identifieringen av gärningsmän var i flera fall problematisk.
JK:s granskning, Amnesty Internationals rapport, och ett antal journalistiska undersökningar har dokumenterat de rättsstatliga problemen.
Vad som kvarstår
Tio år senare finns de juridiska utslagen. Hannes Westberg fick upprättelse. Staten betalde skadestånd till felaktigt anhållna.
Men det kvarstår en fråga som aldrig fick ett fullständigt svar: hur kom det sig att en demokratisk stat kom att agera som den gjorde? Hur kom det sig att befälhavare fattade beslut som JK sedan fann olagliga?
Det är en fråga om kultur — om hur polisorganisationen internaliserade hot och om hur politiska instruktioner omvandlades till operativa beslut.
Tio år senare
Den arabiska våren pågår när jag skriver det här. Jag tänker på Göteborg när jag ser bilderna från Tahrir-torget. Jag tänker på likheten mellan staters svar på folkliga krav: förnekelse, skuldbeläggning av demonstranterna, och slutligen våldsanvändning.
Men jag tänker också på skillnaderna. I Göteborg varade det i dagar. I Libyen och Syrien i månader och år.
Det som hände i Göteborg var allvarligt. Men det satte också igång en rättslig process, en granskning, ett politiskt ifrågasättande.
Det är det demokratin har att erbjuda, när den fungerar.
Om skribenten
Anders Svensson
Journalist och tidigare demonstrant, EU-toppmötet Göteborg 2001
Anders Svensson är journalist och reportageskrivare som bevakade och deltog i protesterna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Han har sedan dess skrivit om proteströrelser, polisens maktanvändning och de juridiska efterspelen.