Därför ville jag föda barn åt någon annan

Det är en märklig känsla att behöva försvara sina egna val. Men när jag berättar att jag har varit surrogatmamma – inte en utan två gånger – möts jag ofta av en blandning av beundran och fördömande. Som om mitt beslut vore något jag behövde förklara eller ursäkta.

Men det är precis vad jag ska göra nu. Förklara. För det här är mitt val, och det är ett val jag är stolt över.

En gåva som betyder allt

När jag första gången övervägde att bli surrogatmamma var det inte för pengarnas skull. Jag är barnmorska, och jag har sett alltför många par som längtar efter barn men inte kan få det på egen hand. Jag har sett sorgen i deras ögon när provrören misslyckats, när adoptionsprocessen dragit ut på tiden, när drömmarna om en egen familj känts allt mer avlägsna.

För mig var graviditet något jag tyckte om. Jag älskade känslan av att bära på liv, den fysiska upplevelsen av att känna små sparkar och rörelser inuti mig. Mina egna tre barn var planerade och älskade, och jag visste att jag var klar med min egen familj.

Så varför inte använda min kropp till något meningsfullt? Varför inte ge någon annan den gåva jag själv tagit för given?

Mitt val, min kropp

Det finns de som säger att surrogatmödraskap är exploatering. Att jag utnyttjas, att jag inte förstår vad jag utsätter mig för, att jag bara är ett redskap i andras reproduktiva planer.

Men de missar en avgörande punkt: det här är mitt val.

Jag är en vuxen, utbildad kvinna som har full förståelse för vad graviditet innebär – både fysiskt och psykiskt. Jag vet vad det betyder att bära ett barn i nio månader, att genomgå en förlossning, att hantera de hormonella svängningarna efteråt.

Och jag väljer ändå att göra det. För någon annans skull.

Det finns ingen som tvingar mig. Ingen som manipulerar mig. Jag har tagit beslutet med öppna ögon, fullt medveten om konsekvenserna.

Relationerna som förändrade mitt liv

När jag träffade paret jag bar barn åt första gången var det som att möta gamla vänner. Vi klickade omedelbart. De förstod att jag inte gjorde det här för att ersätta deras föräldraskap, utan för att möjliggöra det.

Under graviditeten utvecklades en unik relation. Jag bjöd in dem till ultraljuden, de var med vid viktiga undersökningar, och vi delade glädjen i varje litet framsteg. När barnet sedan föddes var det inte mitt barn jag höll i – det var deras barn. Deras efterlängtade, älskade barn.

Och känslan av att ha gjort det möjligt? Den är obeskrivlig.

Varför förbjuda vad som är frivilligt?

I Sverige diskuteras nu om surrogatmödraskap ska förbjudas helt. Argumenten handlar om att “skydda kvinnor”, om att surrogatmamma inte kan ge informerat samtycke, om att det är omoraliskt att “använda” en kvinnas kropp på det här sättet.

Men vem skyddar man egentligen? Inte mig. Inte de par som äntligen får bli föräldrar. Inte de barn som annars aldrig skulle ha fötts.

Ett förbud tar ifrån mig rätten att bestämma över min egen kropp. Det tar ifrån ofrivilligt barnlösa par en möjlighet till föräldraskap. Och det bygger på en paternalistisk syn att jag, som kvinna, inte kan fatta egna beslut om vad jag vill göra med min kropp.

Ett val jag aldrig ångrat

Jag har nu varit surrogatmamma två gånger. Båda gångerna har varit omvälvande, meningsfulla upplevelser som berikat mitt liv. Jag har skapat två familjer. Jag har sett lycka där det tidigare fanns sorg.

Och nej, jag ångrar mig inte. Inte en sekund.

Mitt budskap till lagstiftarna är enkelt: Låt mig bestämma över min egen kropp. Låt mig göra val som är mina egna. Och lita på att jag, som vuxen kvinna, faktiskt vet vad som är bäst för mig.

Surrogatmödraskap är inte exploatering när det görs frivilligt. Det är ett val. Mitt val.