Helena Bergström rasar mot Filminstitutet — och varför granskar vi inte mobbning lika noga?

Det var en av de mer ovanliga SVT Debatt-kvällarna. Å ena sidan: Helena Bergström, en av landets mest namnkunniga skådespelare, som offentligt rasade mot Filminstitutets behandling av sin make och kollegorna i branschen. Å andra sidan: det bredare samhälleliga samtalet om vad som händer när man anklagas för mobbning i offentligheten.

Två separata diskussioner, som råkade landa på samma kvälls sändningstid, och som av historiska skäl blivit ihopkopplade i minnet.

Bergströms anklagelser om Filminstitutet

Det Helena Bergström sade den kvällen var i sak en kritik mot Filminstitutets maktstrukturer och hur institutionen hanterar konflikter. Det var en röst inifrån branschen — en etablerad aktör som valde att ta offentlig strid snarare än att hantera konflikterna i de mer diskreta kanaler som branschen traditionellt föredrar.

Det är inte ovanligt att filmbranschen håller sina interna konflikter borta från offentligheten. Det är en liten, nätverksbaserad bransch där framtida samarbeten beror på förmågan att navigera relationer. Att ta offentliga konflikter är riskabelt.

Att Bergström valde att göra det ändå var anmärkningsvärt. Och reaktionerna — blandade, delvis försvarsreflexmässiga från institutionen, delvis stödjande från delar av branschen — visade hur delikat maktdynamiken är.

Filmbranschens strukturproblem

Det Bergströms utspel satte fingret på var Filminstitutets dubbla roll: som finansiär av projekten och som uppehållare av normerna. En institution som ger pengar har makt. Den makten kan missbrukas — inte nödvändigtvis med avsikt, utan som följd av hur institutioner naturligtvis fungerar.

Oberoende av de specifika omständigheterna i det fall Bergström refererade till finns en strukturell fråga: hur skapar man institutioner som stödjer kreativt arbete utan att skapa beroendeförhållanden som tillåter maktmissbruk?

Det är en fråga som blivit mer aktuell, inte mindre, i ljuset av MeToo och de branschangränsande diskussioner om makt och missbruk som följde.

Mobbningsfrågan

Den separata men sammanflätade frågan — om anklagelser om mobbning — pekar på ett annat problem. I den allmänna debatten om mobbning på arbetsplatsen finns en tendens att antingen avfärda anklagelserna (“det var väl inget allvarligt”) eller att fullständigt fördöma den anklagade utan ordentlig utredning.

Ingen av dessa reaktioner tjänar syftet.

Mobbning är ett allvarligt fenomen med dokumenterade psykologiska konsekvenser. Det förekommer på arbetsplatser, inklusive i branscher med stark hierarki och personlighetsbaserade maktstrukturer som filmbranschen.

Men anklagelser om mobbning är också anklagelser, inte fastslagna fakta. Att behandla dem som fastslagna utan utredning är orättvist mot den anklagade — och paradoxalt nog underminerar det den seriösa diskussionen om verklig mobbning.

Vad debatten borde ha handlat om

Den kvällen i SVT Debatt hanterade de två diskussionerna parallellt men inte riktigt ihop. Bergströms brandtal om Filminstitutet dominerade.

Men under ytan fanns en viktig fråga som förtjänar mer uppmärksamhet: hur skapar vi strukturer för att hantera konflikter på arbetsplatser — i filmbranschen och på andra håll — som är rättvisa, transparenta och faktiskt skyddar dem som drabbas av maktmissbruk?

Den frågan är fortfarande lika aktuell.

Filminstitutet idag

Filminstitutet har sedan dess genomgått förändringar. Debatten om svensk filmpolitik är levande. Frågor om hur offentliga filmmedel ska fördelas, om vem som sitter i beslutspositioner, om hur branschen hanterar interna konflikter — de diskuteras mer öppet nu än de gjorde 2011.

Det är framsteg. Det är ofullständiga framsteg.

Bergströms utspel bidrog till att öppna en diskussion som behövde föras. Det är det bestående värdet av den kvällen.