Eftersnack: när debatten om otrohet tog en oväntad vändning

Det finns program som sänds och sedan glöms bort. Och sedan finns det program som sätter igång en konversation som aldrig riktigt tar slut.

Det var en torsdagskväll i mars 2011. SVT Debatt sände ett program om otrohetssajter — webbplatser som öppet marknadsför sig som mötesplatser för gifta och sambos som vill ha utomäktenskapliga relationer. Studion var laddad. Gästerna var oense. Och när sändningen var slut fortsatte diskussionen — i kommentarsfälten, på bloggar, runt frukostborden.

Det som då verkade som en skandal — att otrohetssajter ens existerade öppet — verkar idag nästan naivt.

Relationsanarki har gått mainstream

Begreppet “relationsanarki” var 2011 fortfarande rätt okänt för de flesta tv-tittare. I dag används det av unga människor som självbeskrivning, diskuteras i poddar och väcker knappt ett höjt ögonbryn i välutbildade städer. Öppna relationer, polyamori och medveten icke-monogami har gått från att vara marginella livsstilar till erkända alternativ.

Det betyder inte att problemen som debatten 2011 handlade om är lösta. Tvärtom.

Att en relation är “öppen” med bådas samtycke är fundamentalt annorlunda mot att fuska bakom en partners rygg med hjälp av en affärsdrivande sajt vars affärsmodell bygger på löftesbrottens marknad. Det var ett distinktion som gick förlorad i bruset den kvällen — och som fortfarande går förlorad i debatten om relationer och trohet.

Plattformsekonomins roll

De otrohetssajter som debatterades 2011 tillhörde en tidig generation av matchmaking-plattformar med tvivelaktig etik. Idag har plattformsekonomin förvandlat hela kärleksmarknaden. Tinder, Bumble, Hinge och en uppsjö specialiserade appar har normaliserat idén att romantiska och sexuella möten förmedlas av algoritmer.

Forskning visar att majoriteten av alla nya svenska parrelationer idag inleds online. Det är en revolutionerande förändring på bara ett decennium.

Men med den förändringen följer också nya sårbarhetsmönster. Studier från USA och Europa visar att plattformarnas design — swipes, matchningar, omedelbara besked — aktiverar samma belöningssystem i hjärnan som spelberoende. Vi har skapat en infrastruktur för kärlek som optimerar för engagemang, inte för välmående.

Vad vi faktiskt diskuterade

I efterdyningarna av den sändningen handlade diskussionen om synd och skuld, om moralens plats i public service, om huruvida SVT ens borde sända om sådant. Kommentatorer på höger och vänster förenas i sin moraliska indignation, fast av olika skäl.

Det vi inte diskuterade — och borde ha diskuterat — var de strukturella orsakerna till att otrohet uppstår i långvariga relationer. Ensamhet inom äktenskapet. Orealistiska förväntningar om att en enda människa ska fylla alla emotionella och sexuella behov. Brist på verktyg för att prata om missnöje utan att hota hela relationen.

Det är svårare frågor. De säljer sämre. Men de är de frågor som faktiskt skulle hjälpa människor.

Eftersnackets funktion

Vad “eftersnacket” — den digitala förlängningen av TV-programmet — egentligen åstadkom var att skapa utrymme för en mer nyanserad diskussion än vad studions format medgav. Utan reklamluckor och sändningstid som styrde, utan gästernas prestige på spel på samma sätt, uppstod samtal.

Det är det som fortfarande är public service mest underskattade uppdrag: inte att leverera svar, utan att skapa de rätta frågorna. Att hålla öppna samtal om det som är svårt.

Femton år senare, när AI-genererade “relationscoacher” lovar att optimera din kärleksmarknad och algoritmer föreslår vem du ska dejta baserat på beteendemönster — behöver vi det uppdraget mer än någonsin.

Vad händer nu?

SVT Debattes digitala eftersnack var tidigt exempel på vad public service kunde göra med webb som verktyg. Den potential har aldrig riktigt infriats. Streamingtjänsternas fragmenterade utbud, sociala mediers algoritmer och en mediebransch under ekonomisk press har gjort det svårare, inte lättare, att skapa sammanhållna samhällssamtal.

Men behovet finns kvar. Frågorna från den kvällen i mars 2011 är fortfarande obesvarade — om trohet, om löften, om vad vi egentligen förväntar oss av kärlek. Och om SVT:s roll i att hålla den diskussionen vid liv.

Det är ett ansvar som inte försvinner bara för att sändningstiden tar slut.