Vi fick aldrig oljekrisen — vi fick klimatkrisen och Ukrainakriget istället

I juni 2011 stod en rad energiforskare inför riksdagens energiutskott och varnade för peak oil — den punkt när global oljeproduktion når sitt maximum och börjar minska. Scenarierna var alarmerande: stigande oljepriser, bränslebrist, ekonomisk turbulens och en civilisation som inte hunnit förbereda sig för en övergång bort från fossilberoende.

Oljekrisen som förutsades inträffade aldrig på det sättet.

Det var inte för att varningarna var helt fel. Det var för att de beskrev ett scenario och verkligheten valde ett annat. Peak oil ersattes av skifferoljan, fracking-revolutionen i USA och ett globalt oljeöverskott som drev priserna nedåt under hela 2010-talet. Energikrisen, när den kom, kom från ett annat håll.

Hur den verkliga energikrisen såg ut

Den 24 februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina. Inom veckor hade den europeiska energimarknad som byggts på rysk gas och rysk olja exponerat sin fundamentala sårbarhet. Energipriserna exploderade. Länder som Tyskland, som hade maximerat sitt beroende av rysk naturgas, befann sig i ett akut läge.

Sverige klarade sig relativt bra — tack vare en energimix med låg fossilt beroende och ett elsystem som till dominerande del bygger på vatten- och kärnkraft. Men “relativt bra” döljde verkliga problem: elpriserna steg dramatiskt i södra Sverige, industriföretag fick tillfälligt stänga och hushåll med direktelvärme fick elräkningar som var fyra gånger normalstora.

Det var inte oljeberoendet som exponerades. Det var systemets sårbarhet för prisvolatilitet, för bristande kapacitet i elnätet och för de strukturella obalanserna mellan landets norra och södra delar.

Vad varningarna faktiskt handlade om

De energiforskare som varnade 2011 hade rätt om det grundläggande: ett fossilberoende civilisationssystem är sårbart. De hade delvis fel om mekanismen — inte peak oil, utan klimatpolitik och geopolitik.

Men kärnan i deras budskap var precis rätt: omställning tar tid, och om man väntar tills krisen är akut har man väntat för länge.

Sverige har de senaste femton åren gjort reella framsteg. Andelen förnybar energi i elanvändningen är bland de högsta i världen. Biodrivmedel har ersatt bensin och diesel i transportsektorn i växande utsträckning. Fjärrvärmesystemet är nästan helt avfossiiiliserat.

Men tempot har inte matchat vad som krävs. Utbyggnaden av havsbaserad vindkraft har halkat efter jämfört med Danmarks och Tysklands takt. Elnätet som ska bära den elektrifierade industrin och den elektrifierade transportsektorn är underinvesterat. Och beslutsprocesserna för att bygga ny energiinfrastruktur är så långsamma att de utgör ett fundamentalt hinder för den omställning som klimatmålen kräver.

Säkerhetspolitik och energipolitik är samma sak

En av de viktigaste lärdomar som Ukrainakriget gett är att energipolitik är säkerhetspolitik. Det borde ha insetts tidigare — insikten fanns faktiskt i en del av energiforskningens varningar 2011 — men det tog ett krig för att göra det politiskt omöjligt att ignorera.

Sverige behöver en energiomställning inte bara av klimatskäl utan av säkerhetspolitiska skäl. Beroendet av importerade fossila bränslen är ett strategiskt sårbarhet. Det är inte bara ett miljöproblem — det är ett nationellt säkerhetsproblem.

Det innebär att energiomställningens tempo inte är en fråga om hur snabbt marknaden kan leverera. Det är en fråga om strategisk nödvändighet, precis som försvarsutgifterna är en strategisk nödvändighet. Om vi väntar på att marknaden ska lösa problemet i rätt takt och med rätt prioriteringar har vi missat vad energiomställningens kritiker i 2011 faktiskt sa.

Läxan som fortfarande inte lärts

Det finns en djupare läxa i berättelsen om 2011 års energivarningar som fortfarande inte lärt sig fullt ut i det politiska beslutsfattandet.

Experter pekar ut strukturella sårbarheter. Politiken nickar, tar till sig delar av budskapet och gör inkrementella förändringar. Sedan inträffar krisen — inte exakt som förutsagt, men med rötter i exakt de sårbarheter som identifierats. Och reaktionen är att tala om “oförutsedda händelser”.

Rysslands invasion av Ukraina var inte oförutsedd. Europas beroende av rysk gas som säkerhetsrisk var välkänd i energi- och säkerhetspolitisk forskning. Klimatkrisens påverkan på energisystemet var modellerad och publicerad.

Det som saknades var politisk vilja att agera i förebyggande syfte snarare än i reaktiv panik.

Det är den läxan vi behöver lära oss inför nästa kris — oavsett om den handlar om elkraft, råvaruförsörjning eller något annat som experter redan nu pekar ut som strukturellt sårbart.