Sverige sviker fortfarande sina medborgare utomlands — fallet Dawit Isaak är inte avslutat

Det finns ett datum som borde brinna in sig i varje svensk utrikesministers medvetande: den 18 september 2001. Det var dagen då den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak greps i Eritrea och fördes till ett fängelse vars läge inte ens hans familj känner till. Han satt fortfarande fängslad när detta skrivs — utan dom, utan rättegång och utan att Sverige har lyckats åstadkomma hans frigivning.

Mer än två decennier. En svensk medborgare. Ingen frihet i sikte.

Systemet som inte skyddar sina medborgare

Det konsulära skyddet — statens skyldighet att bistå egna medborgare i utlandet — är en av de grundläggande förpliktelserna ett modernt stater har gentemot sina invånare. Det är inte en tjänst som levereras på frivillig basis. Det är en fundamental statsuppgift.

Sverige har i Dawit Isaaks fall misslyckats med denna uppgift under ovanligt lång tid. Det är inte en anklagelse mot enskilda tjänstemän eller enskilda utrikesministrar — det är en systemkritik mot en diplomatisk kultur som konsekvent prioriterar bilaterala relationer framför enskilda medborgares rättigheter.

Eritrea är en av världens mest slutna diktaturer. Det är sant att diplomatiska handlingsutrymmet är begränsat. Men begränsat är inte detsamma som obefintligt. Och under tjugo år har Sverige aldrig nått den punkt där det konsulära engagemanget blivit tillräckligt kostsamt för Asmara-regimen för att den ska vilja förhandla.

Tyst diplomati som kronisk strategi

Den klassiska invändningen mot att höja rösten är att det kontraproduktivt — att tyst diplomati ger bättre resultat. I Dawit Isaaks fall finns nu tjugo års bevisning för att utvärdera den hypotesen.

Resultatet av tjugo år av tyst diplomati är att han fortfarande sitter fängslad.

Det finns fall där tyst diplomati fungerar. Det finns auktoritära regimer som faktiskt svarar på privata påtryckningar utan att vilja förlora ansiktet offentligt. Men det förutsätter att det finns ett reellt förhållande att skydda, att det finns handelsband eller biståndsberoende som ger Sverige hävstång, och att det finns en vilja på regimens sida att lösa frågan på ett diskret sätt.

Eritrea uppfyller inte dessa kriterier. Det är ett land som isolerat sig från det internationella samfundet, som är relativt immunt mot diplomatiska påtryckningar och vars regim ser fångar som politiska tillgångar snarare än diplomatiska kostnader.

Sverige och den upprepade svikten

Dawit Isaaks fall är inte ensamt. Den senaste decenniet har en rad fall av svenska medborgare med dubbelt medborgarskap gripits i auktoritära stater — Iran, Ryssland, Kina — och Sverige har hanterat dem med varierande framgång och ännu mer varierande engagemang.

Det gemensamma mönstret är ett system som reagerar reaktivt, utan en genomtänkt strategi för hur Sverige hanterar medborgare i högriskländer, utan tydliga kriterier för när den diplomatiska insatsen ska trappas upp och utan en beredskap att betala ett reellt diplomatiskt pris för att säkra sina medborgares frihet.

Det finns länder som gör detta bättre. Tyskland och Frankrike har historiskt visat en beredskap att acceptera diplomatiska konflikter, ekonomiska konsekvenser och offentligt tryck för att säkra sina medborgares frigivning. Det kostar. Men det är vad det betyder att ta det konsulära skyddet på allvar.

Vad Sverige borde kräva av sig självt

Fallet Dawit Isaak borde leda till en systemreform, inte bara ytterligare ett år av stilla diplomati.

Sverige behöver en tydlig policy för hanteringen av svenska medborgare gripna i auktoritära stater — en policy som specificerar vilka instrument som ska användas, i vilken ordning, och vid vilken punkt den diplomatiska strategin ska omprövas och eskaleras.

Sverige behöver vara beredda att använda sina handelsrelationer, sitt bistånd och sin position i internationella forum som hävstång i konsulära fall av tillräcklig allvarlighetsgrad. Att särskilja handel och bistånd från mänskliga rättigheter är ett val — det är inte en naturlag.

Och Sverige behöver erkänna att medborgare med ursprung i länder utanför Västeuropa historiskt har fått ett sämre konsulärt skydd än andra. Det är en diskriminering inbyggd i systemet, inte i enskilda tjänstemäns intentioner — och den måste adresseras explicit.

Löftet som fortfarande inte infrias

Dawit Isaak är journalist. Han grundade Eritreas enda oberoende tidning. Han greps för att han trodde på pressfrihet i ett land där pressfrihet är ett brott.

Sverige har gett honom medborgarskap. Det var ett löfte om tillhörighet och skydd. Det löftet infrias inte av att hans namn återkommer i riksdagsdebatter och utrikesministrars presskonferenser. Det infrias av faktisk frihet.

Mer än tjugo år av misslyckad tyst diplomati borde räcka som bevis för att strategin inte fungerar. Det är dags att Sverige prövar något annat.