Förbud mot surrogatmödraskap är diskriminerande

Sverige har en lång tradition av att vara progressivt i jämställdhetsfrågor. Vi var tidiga med att ge samkönade par rätt att adoptera. Vi har partnerskapslagstiftning som hyllas internationellt. Men när det kommer till surrogatmödraskap backar Sverige undan.

Och det är inte bara en etisk fråga – det är diskriminering.

Vem träffas av förbudet?

Ett förbud mot surrogatmödraskap påverkar inte alla lika. Heterosexuella par där kvinnan av medicinska skäl inte kan bära barn drabbas. Men framför allt drabbas samkönade manliga par.

För lesbiska par finns möjligheten till assisterad befruktning. För heterosexuella par finns i vissa fall adoption eller medicinsk behandling. Men för två män som vill bli föräldrar? Enda alternativet är surrogatmödraskap.

Genom att förbjuda det stänger vi i praktiken dörren för en hel grupp människor att bli biologiska föräldrar. Hur är det inte diskriminering?

Argumenten som inte håller

De som driver förbudslinje talar ofta om “kvinnors utsatthet” och “kommersialisering av kroppen”. Men dessa argument faller platt av flera skäl.

För det första: De förutsätter att kvinnor inte kan ge informerat samtycke. Som om vuxna, rationella kvinnor inte skulle förstå vad de går med på när de blir surrogatmammor. Det är paternalism i sin renaste form.

För det andra: I länder där surrogatmödraskap är lagligt och reglerat finns tydliga skydd för surrogatmammor. Kontrakten är juridiskt bindande. Kvinnorna har rätt till medicinsk vård, psykologiskt stöd och ekonomisk ersättning. Det är inte exploatering – det är en överenskommelse mellan vuxna människor.

För det tredje: Vi accepterar kommersiell äggsdonation och spermadonation. Vi godtar att människor säljer sitt blod, sin njure (under vissa förutsättningar) och sin tid genom arbete. Men när en kvinna frivilligt vill bära ett barn åt någon annan blir det plötsligt “omoraliskt”.

Varför?

Dubbelmoral och klasskillnader

Det finns också en klassdimension i den här frågan som sällan diskuteras.

Rika människor som vill ha barn genom surrogatmödraskap kan resa utomlands – till USA, Indien eller Thailand – och genomföra processen där. De betalar stora summor pengar men får sina barn.

Men par utan ekonomiska resurser? De har inga alternativ.

Ett svenskt förbud träffar alltså ojämlikt. Det är en lagstiftning som säger: “Om du har råd kan du bli förälder. Om du inte har det – synd för dig.”

Skydda surrogatmammor – förbjud inte

Jag säger inte att surrogatmödraskap ska vara helt oreglerat. Tvärtom. Vi behöver tydliga lagar som skyddar surrogatmammor, garanterar deras rättigheter och säkerställer att processen sker på ett etiskt sätt.

Men lösningen är inte ett totalförbud. Lösningen är:

• Att endast tillåta altruistiskt surrogatmödraskap (ingen kommersiell vinst utöver ersättning för kostnader)
• Att kräva psykologisk bedömning av både surrogatmamma och tilltänkta föräldrar
• Att garantera juridiskt skydd för alla inblandade parter
• Att säkerställa att surrogatmamman har rätt till full medicinsk vård och stöd

Det här görs redan i länder som Storbritannien och Kanada. Det fungerar. Varför kan inte Sverige göra samma sak?

En fråga om jämlikhet

I grunden handlar den här debatten om vem som har rätt att bli förälder.

Heterosexuella par har tillgång till assisterad befruktning, adoption och i vissa fall surrogatmödraskap utomlands. Lesbiska par har tillgång till insemination. Men samkönade manliga par? De har inget.

Ett förbud mot surrogatmödraskap cementerar den ojämlikheten. Det är en lagstiftning som säger att vissa människors önskan om barn är legitim, medan andras inte är det.

Det är diskriminering. Och det strider mot allt Sverige påstår sig stå för.

Om vi verkligen menar allvar med jämlikhet och HBTQ-personers rättigheter måste vi sluta behandla surrogatmödraskap som en moralfråga och börja se det som vad det är: en rättighet till föräldraskap som alla borde ha tillgång till.