Tillverkad osäkerhet — från tobakslobbyn till klimatförnekelse

Det finns en mening i ett internt industridokument från 1969 som sammanfattar en strategi med obehaglig precision: “Doubt is our product since it is the best means of competing with the body of fact that exists in the mind of the general public.”

Dokumentet kom från ett tobaksbolag. Men strategin det beskriver har visat sig vara mer universellt tillämpbar än dess ursprungliga upphovsmän kanske avsåg.

Strategi, inte vetenskap

Historikerna Naomi Oreskes och Erik Conway kartlade i sin inflytelserika bok Merchants of Doubt (2010) ett mönster som sträcker sig från tobaksdebatten på 1950- och 1960-talen till klimatdebatten idag: samma nätverk av forskare, tankesmedjor och PR-strategier återkommer, kampanj efter kampanj, med samma grundläggande budskap.

Inte att vetenskapen har fel — det är svårt att hävda utan motbevisning. Utan att den är osäker. Att det behövs mer forskning. Att det är för tidigt att agera. Att konsensus är ett politiskt konstrukt, inte ett vetenskapligt.

Strategin är effektiv för att den inte kräver att man vinner den vetenskapliga debatten. Den kräver bara att man fördröjer den politiska.

Konkreta personöverlappar

Det är inte enbart en strukturell likhet. Oreskes och Conways forskning identifierar konkreta individer — framförallt ett litet nätverk av fysiker och andra forskare med konservativa politiska sympatier — som medverkade i tobaksindustrins desinformationskampanjer och sedermera i klimatskeptiska kampanjer.

Frederick Seitz, en framstående fysiker och f.d. ordförande för National Academy of Sciences, organiserade under 1980-talet forskarbistånd till tobaksbolag och satt senare i styrelsen för George C. Marshall Institute, en tankesmedja som producerat inflytelserik klimatskeptisk litteratur.

Det handlar inte om att all klimatskepticism är köpt av fossil energiindustri — det vore en grov förenkling. Det handlar om att det finns en specifikt identifierbar kampanj med industrikopplade finansiärer, kalkylerade PR-strategier och aktörer med dokumenterade historik av att verka mot vetenskaplig konsensus på betalning.

Vad vi borde ha lärt av tobakserfarenheten

Tobaksdebatten slutade med att vetenskapen fick rätt och industrin förlorade. Men det tog decennier. Under de decennierna dog miljoner människor av tobaksrelaterade sjukdomar — dödsfall som hade kunnat förhindras om politiken agerat tidigare på den befintliga forskningen.

Det är den verkliga kostnaden av tillverkad osäkerhet: inte de vetenskapliga debatterna utan de politiska fördröjningarna, och de mänskliga kostnaderna av den fördröjningen.

I klimatfrågan ser vi samma mönster, men med planetskalans konsekvenser. Konsensus om att antropogen klimatförändring är verklig och allvarlig är inte ny — den har funnits i IPCC:s rapporter sedan tidigt 1990-tal. Fördröjningen i handling har haft reella konsekvenser i form av ackumulerade utsläpp som nu kräver mer dramatiska och kostsamma åtgärder.

Moderna varianter av strategin

Strategin för tillverkad osäkerhet är inte statisk. Den har anpassat sig till det digitala medielandskapet.

Sociala medier-algoritmerna gynnar kontroversiellt och upprörande innehåll — vilket gör att extrema positioner, inklusive vetenskaplig förnekelse, sprids oproportionerligt jämfört med nyanserade och välunderstödda vetenskapliga påståenden. Det kräver inte längre en central PR-kampanj med industri-finansiering. Det kräver tillräckliga såddsinsatser för att aktivera organisk spridning.

Covid-19-pandemin visade hur snabbt vetenskaplig desinformation kan spridas i det moderna medielandskapet — och hur svårt det är att korrigera när den väl etablerats. Många av de konton och nätverk som spred vaccindesinformation under pandemin var samma nätverk som spridit klimatskepticism och andra former av vetenskaplig förnekelse.

Vad det kräver av oss

Att förstå strategin för tillverkad osäkerhet är inte att säga att all skepticism mot vetenskap är finansierad manipulation. Vetenskaplig skepsis är en av vetenskapens viktigaste drivkrafter — och vetenskap gör fel, korrigerar sig och reviderar.

Det är att säga att det finns en skillnad mellan äkta vetenskaplig debatt — som sker i facktidskrifter, vid konferenser och i öppen forskningsmiljö — och desinformationskampanjer som efterliknar vetenskaplig debatt men har som syfte att fördröja politiska beslut.

Den skillnaden är viktig att kunna identifiera. Finansieringskällor. Institutionella kopplingar. Publiceringshistorik. Och — kanske viktigast — vilka politiska konsekvenser en viss ståndpunkt tjänar.

Tvivelns fabrikörer är skickliga. Men deras produkt är inte sanningen — den är tid.