Hur ska vi hantera våra kommentarer?

Jag satt i en panel om digital etik häromsistens och yttrade ord som jag sedan önskat att jag tagit tillbaka. Inte för att de var felaktiga — utan för att de avslöjade något om hur vi journalister fortfarande tänker på kommentarsfältet.

Jag sa ungefär: “Vi ser kommentarerna som ett nödvändigt ont.”

Det avslöjar problemet. Vi publicister ser kommentarsfältet som ett appendix — något som hänger under det riktiga journalistiska arbetet, som vi är tvungna att tillhandahålla för att framstå som engagerande, men som vi egentligen inte vet vad vi ska göra med.

Vad kommentarsfältet en gång lovade

Det var verkliga löften, 2005-2010. Demokratisering av debatten. Möjligheten för läsare att inte bara konsumera utan att bidra. En direkt kanal mellan journalistik och publik.

Det realiserades delvis. Det finns kommentarsfält som fungerar — platser för genuint utbyte, där läsare tillför perspektiv och kunskap som redaktionen inte har, där misstag korrigeras, där debatten fördjupas.

Men de är undantag. I genomsnitt är kommentarsfälten idag platser för repetition av starka åsikter, personliga attacker och den tristaste sortens identitetspolitik — en kapplöpning till botten av vad internet kan producera när anonymitet kombineras med utformade triggrar.

Alternativens problem

Stäng kommentarsfältet. Det är det enkla svaret, och det är ett svar som allt fler stora medier tagit till sig. The Guardian, NPR, diverse lokala tidningar. De stängde och miste ingenting väsentligt.

Men det är också en reträtt. Det signalerar att vi ger upp offentligheten. Att vi lämnar diskussionen om vår egen journalistik till plattformar vi inte kontrollerar — till Twitter/X, till Facebook, till Reddit.

Kräv inloggning med verklig identitet. Forskning visar att hatiska och extrema kommentarer minskar drastiskt när identifiering krävs. Det är logiskt: anonymitet möjliggör ansvarslöshet.

Problemet: det utesluter också de som av legitima skäl föredrar pseudonymitet. Offer för trakasserier. Aktivister i känsliga sammanhang. Anställda med yttrandefrihetsbegränsningar. Identifiering skapar en “riktig persons kostnad” för deltagande.

AI-moderering. Det är vart medierna rör sig. Snabbt, skalbart, billigt. Och djupt opålitligt för allt som kräver kontextuell förståelse, kulturell kompetens och nyanserat omdöme — vilket är precis vad moderering av komplexa mänskliga yttranden kräver.

Mänsklig moderering. Det rätta svaret — och ett som de flesta redaktioner inte har resurser för i den skala som krävs.

Det svåra beslutet

Det finns inget perfekt svar. Och det är det som vi journalister behöver komma till fred med.

Vi kan inte ha ett kommentarsfält som är öppet, anonymt, omodererat och fri från hat och trakasserier. Det är en logisk omöjlighet. Varje val vi gör innebär avvägningar.

Det jag tror att vi behöver göra är att fatta de besluten medvetet — och kommunicera dem tydligt till våra läsare. Varför modererar vi som vi gör. Vad vi tillåter och vad vi inte tillåter. Vilka avvägningar vi gjort och varför.

Transparens i modereringen är inte ett perfekt svar. Men det är mer ärligt än att behandla kommentarsfältet som ett “nödvändigt ont” vi helst inte tänker på.

Våra läsare förtjänar bättre. Och det gör offentligheten också.