Ingen slump att hatbrotten mot oss muslimer ökar

Varje vecka hör jag nya berättelser. En kvinna blir påhoppad på tunnelbanan för att hon bär hijab. En moské vandaliseras. Ett barn mobbas i skolan för sitt namn.

Hatbrott mot muslimer i Sverige ökar. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik har antalet anmälda islamofobiska brott fördubblats på bara några år.

Men det som chockerar mig mest är inte statistiken. Det är tystnaden. Bristen på upprördhet. Känslan av att detta har blivit normaliserat.

Inte en tillfällighet

Hatbrott uppstår inte i ett vakuum. De växer fram i en samhällsdebatt där vissa grupper ständigt pekas ut, misstänkliggörs och avmänskligas.

Och just nu är det vi muslimer som står i skottgluggen.

När Sverigedemokraterna säger att islam är “Sveriges största hot” legitimeras rädsla. När Jimmie Åkesson talar om “vi och dem” cementeras utanförskap. När ansedda debattörer skriver att muslimer inte kan integr eras i västerländska samhällen skapas en grogrund för hat.

Orden leder till handling. Politisk retorik blir verbalt våld. Verbalt våld blir fysiska övergrepp.

Dubbelmoral i medier

När en muslim begår ett brott dominerar det nyheterna i dagar. Personens religiösa bakgrund framhävs. Debatter om “integrationsproblemet” rasar.

Men när en muslim utsätts för hatbrott? Då är det en kort notis. Inget uppföljning. Ingen debatt om varför detta händer.

Det här är inte objektiv journalism. Det är selektiv uppmärksamhet som förstärker fördomar.

Politikernas ansvar

Alliansregeringen pratar om “trygghet” och “sammanhållning”. Men samtidigt:

• Tillåts SD:s islamofoba retorik passera utan kraftfulla motreaktioner
• Förs “integrationsdebatt” som enbart fokuserar på muslimer som “problem”
• Används “svensk värdegrund” som ett sätt att exkludera istället för inkludera

Det här är inte neutralitet. Det är komplexitet.

När politiker inte tydligt tar avstånd från islamofobi ger de den legitimitet. När de själva använder ett språk som delar in människor i “svenskar” och “muslimer” förstärker de splittringen.

Vad som behövs

För det första: Erkänn problemet. Islamofobi är inte “åsiktsfrihet”. Det är strukturell diskriminering som skapar reellt lidande.

För det andra: Politiskt ansvar. Partier måste ta tydligt avstånd från islamofobisk retorik – även när det betyder att konfrontera SD eller delar av den egna väljarkåren.

För det tredje: Bättre rapportering. Hatbrott mot muslimer måste tas på lika stort allvar som antisemitism eller homofobi. Det kan inte vara en bi-fråga.

För det fjärde: Inkludering. Sluta behandla muslimer som en homogen grupp som står utanför “det svenska”. Vi är svenska muslimer. Vi är lika svenska som alla andra.

En fråga om mänskliga rättigheter

Jag skriver inte det här för att söka sympati. Jag skriver det för att kräva rättvisa.

Muslimer i Sverige har samma rätt till trygghet, respekt och delaktighet som alla andra. När vi systematiskt utsätts för hatbrott är det inte bara vårt problem – det är ett samhällsproblem.

Om Sverige menar allvar med sina värden om alla människors lika värde måste vi också agera därefter.

Ökningen av hatbrott mot muslimer är ingen slump. Det är resultatet av politiska val, mediala prioriteringar och en samhällsdebatt som tillåtit islamofobi att normaliseras.

Nu måste det ta slut.