Jag hade rätt om tobaken då — och jag har rätt om klimatet idag

Det finns ett argument som cirkulerar i klimatskeptiska kretsar och som förtjänar att granskas noggrant. Det lyder ungefär så här: “Forskarsamhället hade tidigare konsensus om att tobak var ofarligt, och den konsensusen visade sig fel. Varför ska vi lita mer på klimatkonsensus?”

Det är ett retoriskt kraftfullt argument. Det är också ett argument som bygger på en fundamental missuppfattning av historien.

Vad som faktiskt hände med tobaksforskningen

Låt oss ta tobaksmyten vid roten. Det var inte så att forskarsamhället konsensant hävdade att tobak var ofarligt. Tvärtom: den vetenskapliga forskningen om tobakens skadeverkningar var tydlig och framväxande redan från 1950-talet.

Det som hände var att tobaksindustrin, med hjälp av betalda forskare och strategiska PR-kampanjer, lyckades skapa en illusion av vetenskaplig oenighet där det i realiteten inte fanns någon. Strategin beskrivs i interna industridokument med den avslöjande formuleringen “doubt is our product” — tvivel är vår produkt.

Det var alltså inte vetenskaplig konsensus som var fel. Det var en industri som fabrikerade osäkerhet för att förvirra allmänhet och beslutsfattare.

Kopplingen till klimatforskningen

Den som hävdar att “jag hade rätt om tobaken” och nu hävdar sig ha rätt om klimathotet — vad är det man egentligen påstår?

Om man menade att tobaksforskarnas konsensus var oriktig — det stämmer inte. Konsensus var korrekt.

Om man menade att man tidigt insåg att tobaksindustrins tviveltillverkning var manipulativ — varför använder man nu exakt samma retorik om klimatforskning?

För det är precis vad klimatskepticismens huvudfåra gör: ifrågasätter konsensus med argument om att “vetenskapen är inte färdig”, att “det finns oenighet bland forskare”, att “vi borde vänta och se”. Det är den exakta strategin från tobaksindustrins playbook.

Vad vetenskaplig konsensus betyder

Vetenskaplig konsensus är inte demokratisk omröstning. Det är inte ett argument från auktoritet. Det är summan av den samlade empiriska evidensen, granskat, replikerat och kontrasterat mot alternativa förklaringsmodeller.

Klimatforskningens konsensus om mänsklig påverkan på klimatsystemet bygger på decennier av mätningar, modelleringar, naturliga experiment och konvergerande evidens från oberoende metoder. Det är inte en politisk konstruktion.

Att jämföra detta med tobakslobbyn — som aktivt fabrikerade falskt tvivel mot existerande vetenskap — är en logisk felslutning.

Skepticismens legitima plats

Det finns en legitim plats för vetenskaplig skepticism. Vetenskap fejdas av ifrågasättande, av hypotesprövning, av replikation och av vilja att revidera teorier när evidensen kräver det.

Men det är intern vetenskaplig skepticism — inte offentlig retorik utformad för att förvirra icke-specialister. Det är stor skillnad.

En professor i vetenskapsteori borde veta den skillnaden.

Det räcker inte att ha en skeptisk grundhållning. Man måste också vara skeptisk mot de argument man själv använder — och mot de intressen som gagnas av att klimatdebatten förblir förvirrad.