Är jakten på fuskare en täckmantel för besparingar i den personliga assistansen?

Fusk i systemet för personlig assistans förekommer. Det är ett faktum, och det ska bekämpas med kraft. Ingen som vill värna om systemen för personlig assistans har något intresse av att försvara fusket.

Men det finns en farlig sammanblandning i den offentliga debatten — mellan det legitima behovet av att bekämpa fusk och ett pågående projekt att systematiskt skära ner i assistansersättningen. Och den sammanblandningen drabbar de det handlar om: de med svåra funktionshinder som är beroende av personlig assistans för att leva ett självständigt liv.

Vad fusk faktiskt är

Låt oss vara precisa. Fusk i assistanssystemet innebär att man uppbär ersättning för assistans som inte ges. Det är bedrägeri och ska polisanmälas och beivras.

Vad fusk inte är: att ha ett assistansbehov som myndigheter ifrågasätter. Att ha fler assistanstimmar idag än för tio år sedan — vilket delvis speglar att fler fått rätt till assistans, inte att fusket ökat. Att vara del av ett system som kostar mer än budgetmodeller förutspådde.

Men i den politiska retoriken blandas dessa saker systematiskt ihop. Kostnadsökningar presenteras som fuskrelaterade. Behovsbedömningar skärps under förevändning av kontroll. Assistansberättigade ifrågasätts som om de per definition är potentiella fuskare.

Vad som faktiskt händer

Reformerna som genomförs i assistanssystemets namn handlar inte primärt om fuskkontroll. De handlar om kostnadsreducering.

Det märks i detaljerna: striktare bedömningskriterier, ökat krav på omprövningar, systemförändringar som reducerar berättigade personers timmar. Det märks i konsekvenserna: männskor som förlorar sin assistans utan att fuska, som tvingas in i institutionsvård eller i ökat beroende av anhöriga.

Det märks också i statistiken: antalet personer som beviljas personlig assistans har minskat, inte för att behovet minskat, utan för att bedömningarna blivit striktare.

Vad personlig assistans egentligen är

Personlig assistans är inte en förmån. Det är en förutsättning för ett mänskligt liv för de med de allra tyngsta funktionshindren.

Det handlar om rätten att bestämma när man vill gå upp på morgonen. Rätten att äta vad man vill. Rätten att lämna hemmet. Rätten att arbeta, studera, ha relationer — att delta i samhällslivet som en medborgare bland andra.

Utan assistansen finns ingenting av detta. Bara institutionen, anhörigberoendet, den absoluta beroendeställning som LSS-reformen 1994 syftade till att avskaffa.

Vart vi är på väg

Det är 2025 och systemet är under hårdare press än någonsin. Försäkringskassan har vidgat sina befogenheter att ompröva. Domstolsprocesserna är kostsamma och utmattande för den enskilde. Antalet beviljade timmar per person minskar.

Bakom fuskretoriken genomförs en tyst avveckling av det som en gång var ett av världens mest ambitiösa reformprojekt för funktionshindrades rättigheter.

Det är inte en slump. Det är en politisk prioritering. Och det kräver en politisk debatt som inte gömmer sig bakom fuskargumentet.

Vad vi kräver

Vi kräver att debatten om personlig assistans skiljer på vad som är fuskkontroll och vad som är besparingsåtgärder. Om politiken vill skära ner i assistansen — säg det öppet. Motivera det. Redovisa konsekvenserna.

Men använd inte fuskjaktens retorik som en slöja över ett projekt som handlar om ekonomi, inte om integritet.

De det handlar om — de med de allra tyngsta funktionshindren — har rätt till en ärlig debatt.