De nordiska högerpartiernas nätverk — från Sannfinländarna till Tidöavtalet

Det var april 2011 när Sannfinländarna under Timo Soinis ledning chockade det politiska etablissemanget med ett valresultat på 19 procent i finska riksdagsvalet. Det var det bästa resultatet för ett högerradikalt parti i finsk historia. Sverigedemokraternas ledning var bland de första att gratulera.

Fjorton år senare ser den nordiska politiska kartan annorlunda ut — och det är delvis ett resultat av exakt det samarbete och den ömsesidiga inspiration som kritiker varnade för 2011.

Det nordiska högerradikala nätverket

Den nordiska högerradikalismens framväxt är inte en rad parallella men oberoende nationella händelser. Det är ett nätverk av partier som medvetet inspireras av varandra, delar strategier och lär av varandras framgångar och misslyckanden.

Sannfinländarna, Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti och Norges Fremskrittspartiet har under tre decennier rört sig från marginalen mot makten med anmärkningsvärd parallellitet. De delar retorisk strategi, policyagenda och i vissa fall direkt personliga relationer mellan ledarskapsskikt.

Det är inte en konspiration. Det är en rörelse — i den bokstavliga politologiska meningen av ett transnationellt nätverk av aktörer med delade mål och ömsesidigt lärande.

Vad 2011 faktiskt förebådade

De som 2011 varnade för att Sannfinländarnas framgång var ett tecken på en bredare nordisk rörelse hade rätt. Men de missbedömde ofta vad rörelsen faktiskt ville åstadkomma.

Den tidiga analysen fokuserade på immigration och flyktingpolitik — och det var rätt att identifiera det som en central fråga. Men rörelsen handlade om mer: om en avvisning av det politiska etablissemangets kulturella självförståelse, om en upplevd förakt från elit mot folk, om en protest mot vad som uppfattades som tvingad politisk korrekthet.

Att reducera rörelsen till enbart migrationsmotstånd var att missa halva bilden. Det förklarar varför motmedlet — faktakorrigering, moraliserande och symbolisk exkludering från anständighetens gemenskap — hade begränsad effekt. Man talade till en annan fråga än den som drev väljarnas frustration.

Från opposition till inflytande

Det mest anmärkningsvärda med den nordiska högerradikalismens historia är att den faktiskt lyckades. Partierna är inte längre proteströrelser i opposition. De formar nu politiken direkt — Fremskrittspartiet i norsk koalitionsregering, Sannfinländarna som stödparti, Sverigedemokraterna som Tidökoalitionens stödparti med substantiellt inflytande.

Det ger en annan typ av empirisk data att utvärdera: inte bara hur partierna mobiliserar väljare, utan vad de faktiskt åstadkommer i regeringsposition.

Migrationspolitiken har skärpts dramatiskt i alla tre länder. Det är levererat, precis som partierna lovade. Men de bredare frågorna om ekonomisk ojämlikhet, landsbygdens avfolkning och välfärdens kvalitet — de strukturella problem som delvis drev framväxten — har inte lösts av högerradikala partier i maktposition.

Det är inte förvånande. Högerradikala partier är generellt sett bättre på att kanalisera frustration än på att lösa de strukturproblem som genererade frustrationen. Det är en insikt som är lika viktig för att förstå deras framgång som deras begränsningar.

Vad den nordiska erfarenheten lär oss

Det nordiska experimentet med högerradikal normalisering är unikt i sin skala och i de demokratiska system som hanterat det. De nordiska demokratierna har inte kollapsat. Rättsstaten fungerar. Det politiska systemet har visat sig mer robust än pessimisterna fruktade.

Men priset har betalats av konkreta grupper — migranter, asylsökande, de med utländsk bakgrund — vars rättigheter och välmående direkt påverkats av den politiska förskjutningen.

Det är en viktig komponent i balansen: att demokratin klarar en förskjutning åt höger säger ingenting om huruvida de politiska konsekvenserna är rättvisa eller önskvärda för alla medborgare. Demokratins hälsa mäts inte bara i valdeltagnare och fria val — den mäts också i hur majoriteten behandlar dem som förlorar i det politiska spelet.