Juholt — så kompetent att han inte behöver akademisk examen

Det är något avslöjande med att diskussionen om Håkan Juholts kompetens som partiledare fokuserade så mycket på avsaknaden av en universitetsexamen.

Sverige är ett land som säger sig värdera pragmatism och praktisk erfarenhet. Vi är stolta över vår tradition av folkrörelsepolitiker — de som kom underifrån, som lärde sig i praktiken, som representerade de breda lagren. Och ändå, när en politiker utan universitetsexamen kliver upp till landets toppjobb, börjar bildningstidningarna omedelbart notera frånvaron av högskolebehörighet.

Vad Juholt faktiskt kan

Låt oss tala om vad Håkan Juholt faktiskt har. Decennier av politiskt arbete. Förtrogenhet med riksdagens arbete som få har. Bred kontaktnät inom och utanför partiet. En talarkompetens som imponerar. Förmågan att kommunicera med vanliga människor på ett sätt som många akademiker aldrig lär sig.

Det är kompetenser som räknas. Det är kompetenser som kan bära ett partiordförandeskap.

Och ändå: i en socialdemokratisk rörelse som ursprungligen var en rörelse för dem utan akademisk utbildning, finns det en ironi i att partiledaren kritiseras för att sakna en universitetsdiplom.

Akademisk snobberins historia

Sverige är officiellt ett meritokratiskt samhälle. Men “merit” definieras i praktiken alltför ofta som “har gått igenom de officiella certifieringssystemen” — det vill säga formell utbildning.

Det skapar ett systematiskt problem. Det utestänger människor med erfarenhetsbaserad kompetens. Det privilegierar de som haft råd att studera, de som kommit från hem med akademisk kultur, de som befann sig på rätt plats i rätt ålder.

En 45-årig före detta gruvarbetare som blivit expert på arbetsrätt genom decennier av fackligt arbete besitter kompetens. Men den kompetensen saknar certifiering.

En 30-årig civilingenjör som läst managementkurser men aldrig arbetat på en arbetsplats längre tid besitter certifiering. Men kanske inte kompetensen.

Vi vet vilket av dessa samhället betalar mer, respekterar mer, väljer att leda organisationer.

Det politiska ledarskapet är annorlunda

Det finns ett specifikt argument mot akademisk examen som krav för politiskt ledarskap: det politiska ledarskapet kräver förmågor som universitetsutbildning inte ger.

Empati. Lyssnande. Förmågan att läsa rum och situationer. Politisk intuition. Närvaro i konflikt. Förmåga att hålla samman en koalition av intressen. Konsten att kommunicera komplexa idéer till breda publiker.

Dessa förmågor kan man ha utan examen. De kan saknas trots examen.

Vad politiken behöver är politiker som representerar de de regerar. Och ett land där en betydande andel av befolkningen saknar högskoleutbildning borde ha fler — inte färre — ledare med den bakgrunden.

Juholts fall

Det är en historisk tragedi att Juholt-perioden slutade som den gjorde. Det var inte examensfrågorna som fällde honom — det var en storm av personliga incidenter, av medieparanoia, av en kommunikationshantering som kollapsade.

Men debatten om hans utbildning satte tonen. Den signalerade att det politiska etablissemanget — inklusive delar av hans eget parti — betraktade hans bakgrund som ett handikapp snarare än en tillgång.

I ett annat klimat hade hans erfarenhet kunnat vara en styrka. En partiledare som faktiskt kommit från folkdjupet, som förstod hur LO-medlemmar tänker, som inte behövde låtsas att han var som dem.

Framtidsperspektiv

Idag har Sverige en politisk ledarklass som är mer homogen än på länge. Nästan samtliga partiledare har universitetsexamen. Majoriteten har bakgrund i politik, statsvetenskap eller juridik. Spridningen mot det som brukar kallas “vanliga” yrken och erfarenheter är minimal.

Det är ett demokratiproblem. Inte för att akademiker är sämre ledare — det är de inte per definition. Men för att representativitet spelar roll. För att erfarenhet av verkligheten utanför akademin spelar roll.

Juholt var inte ett undantag som borde ha diskvalificerat honom. Han var ett påminnelse om vad politiken en gång var — och kanske borde vara igen.