Kapitalismen segrade när stenkastarna slog sönder Göteborg

Det finns en grym ironi inbyggd i den politiska strategi som krossade Avenyn i Göteborg sommaren 2001.

De autonoma grupper som kom till Göteborg för att störa EU-toppmötet och som sökte konfrontation med staten — de trodde sig bekämpa kapitalismen och den nyliberala ordningen. De hjälpte den.

Mediabildens makt

Låt oss vara konkreta om vad som hände kommunikativt.

Tiotusentals demonstranter kom till Göteborg med ett genuint politiskt budskap: att globaliseringens nuvarande form skapar orättvisa, att demokratin undergrävs av oansvariga ekonomiska institutioner, att en annan värld är möjlig.

Det var ett budskap med substans. Det var ett budskap som förtjänade att höras.

Vad medierna — och det kan man inte skylla på medierna, det är mediernas legitima uppgift att rapportera om det som händer — rapporterade om var stenkastning, krossade rutor, brinnande bilar och polisens skottlossning.

Det politiska budskapet försvann i bruset.

Vad våldet åstadkommer politiskt

Det finns en etablerad forskningslitteratur om politiskt våldsanvändning och dess effekter på rörelsers framgång. Slutsatsen är konsekvent: i demokratiska samhällen undergräver våldsamma inslag ett rörelses legitimitet och minskar dess förmåga att vinna brett stöd.

Det gäller inte i alla kontexter — i situationer av systematisk statligt våldsutövning kan motstånd legitimeras av andra normer. Men i ett demokratiskt Sverige 2001 gäller det.

De som kom till Göteborg för konfrontation fattade ett strategiskt misstag av enorma mått. De offrade rörelsens politiska kommunikation för känslan av att “göra något”.

Vem som vann på det

Staten vann på det. Polisen fick legitimitet för insatsen — trots JK:s senare kritik var den omedelbara reaktionen en cirkling kring behovet av ordning.

Den globala ekonomins institutioner vann på det. Toppmötet genomfördes. Besluten fattades. Det politiska budskapet från de tiotusentals fredliga demonstranterna nådde inte mediernas top agenda.

Mediernas bild av antiglobaliseringsrörelsen som potentiellt våldsam etablerades och kvarstod, vilket underminerade rörelsen under åren som följde.

Om strategisk konsekvens

Politik handlar om att uppnå förändringar i världen. Medel som inte leder till önskade förändringar — oavsett hur de känns i stunden — är dåliga medel.

Stenkastning i Göteborg uppnådde ingenting politiskt. Den stärkte det den ville bekämpa.

Det är inte en moralisk slutsats — det är en strategisk. Det är svårt att nå politisk förändring i demokratiska system utan att vinna stöd från en bred majoritet. Allt som alienerar den breda opinionen skadar ett politiskt projekt, oavsett hur rättfärdigt projektet är.

Lärdomen

Den lärdomen — om politisk strategi, om mediernas logik, om hur proteströrelser vinner eller förlorar — är viktigare idag än 2001. Proteströrelserna är fler, sociala medier har förändrat kommunikationslandskapet, och frågor om klimat, ojämlikhet och demokrati är mer angelägna.

De som vill förändra något behöver lära av Göteborg. Våldet tjänade det etablerade. Fredligheten och bredden var rörelsens styrka.

Kapitalismen segrade 2001. Inte för att den var överlägsen i argument, utan för att stenkastarna gav den det den behövde.