KDU-politikerna i Almedalen har tappat kontakt med verkligheten

Det är Almedalsveckan 2011, och jag står utanför KDU:s tält på Donners plats. Inne debatteras “familjevärden i det moderna samhället” och “kristen etik som grund för politiken”.

Utanför tältet står unga människor som aldrig kommer få råd med en bostad. Som jobbar på timanställningar utan trygghet. Som ser klimatkrisen accelerera medan politikerna pratar om annat.

Och inne i tältet fortsätter KDU att prata om 1950-talets familjemodeller.

Helt fel prioriteringar

Jag förstår värdekonservatism. Jag förstår att vissa vill värna traditionella strukturer. Men när ett ungdomsförbund prioriterar debatter om “äktenskapets helgd” framför debatter om hur unga ska ha råd att leva — då har något gått fundamentalt fel.

KDU:s företrädare i Almedalen talar om “familjens betydelse” som om det vore 1985. Men för min generation handlar inte familjefrågan om huruvida vi värderar familjen — det handlar om huruvida vi någonsin kommer ha ekonomiska förutsättningar att bilda en.

Den genomsnittliga 25-åringen i Stockholm idag har inte råd med en tvåa. Hur ska den personen planera för familj?

Bostadsmarknadens kris

Ta bostadsfrågan som exempel. Det är den enskilt största frågan för unga vuxna idag. Kötider på 10-15 år. Hyror som skenar. Andrahandsmarknader där man betalar 12 000 kronor för 35 kvadrat.

KDU:s svar? Fortsatt fokus på ROT-avdrag och äganderätt. Det hjälper inte den som inte har 800 000 kronor i kontantinsats.

Det är politik för de som redan har — inte för de som försöker komma in på marknaden.

Arbetsmarknadens osäkerhet

Eller ta arbetsmarknadspolitiken. Min generation möter en arbetsmarknad där fast anställning blivit en lyxvara. Praktikplatser utan lön. Timanställningar som inte räcker för hyran. Projektanställningar som tar slut precis när man börjat planera framåt.

KDU:s svar? Fortsatt försvar av “flexibilitet” och marknadsanpassning.

Men flexibilitet för arbetsgivaren betyder osäkerhet för arbetstagaren. Och osäkerhet gör det omöjligt att planera sitt liv.

Klimatfrågan de glömmer

Och så klimatet. Den frågan som definierar min generations framtid mer än någon annan.

I KDU:s Almedalsprogram nämns klimatfrågan — men som en sidofråga. En fråga man “också bryr sig om”. Inte som den existentiella krisen den faktiskt är.

För min generation är klimatfrågan inte ett miljöpolitiskt sidospår. Det är frågan om huruvida vår framtid överhuvudtaget är möjlig.

Verklighetsförankring saknas

Jag träffade några KDU-representanter efter deras seminarium. Trevliga människor. Övertygade om sina värderingar.

Men när jag frågade om bostadskön, om osäkra anställningar, om klimatet — då blev det vagt. “Komplext.” “Kräver långsiktighet.” “Balans mellan olika intressen.”

Det är politikersnack. Inte svar.

Vad unga faktiskt behöver

Om KDU verkligen vill vara relevanta för sin generation måste de prata om det som faktiskt påverkar unga svenskars liv:

Bostadspolitik som gör det möjligt att flytta hemifrån före 30.

Arbetsmarknadspolitik som ger trygghet nog att planera framåt.

Klimatpolitik som faktiskt matchar krisens omfattning.

Studiemedelssystem som inte lämnar studenter med 400 000 i skuld.

Det är de frågorna som avgör om min generation kommer klara sig. Inte om äktenskapet ska vara könsneutralt eller inte.

Almedalen som symbol

Almedalsveckan är på många sätt en symbol för vad som är fel med svensk politik. Politiska etablissemanget träffas, pratar med varandra, och tror att de förstår landet.

Men verkligheten finns utanför tälten. I lägenhetskön. På arbetsförmedlingen. I klimatångesten.

KDU kan fortsätta prata om familjevärden och tradition i sina tält. Men då måste de acceptera att de talar till varandra — inte till sin generation.

För min generation lever i en annan verklighet. Och den verkligheten kräver andra svar än de som ges i Almedalen 2011.