Kom ihåg att ingen anklagade alla vita malmöbor när skytten sköt mot de mörkhyade

Det finns en dubbelmoral i hur vi pratar om våld och förövare i det här landet. Den är så uppenbar att den borde göra oss skamsna.

När Peter Mangs terroriserade Malmö mellan 2009 och 2010 — när han systematiskt sköt mot mörkhyade människor i en rasistiskt motiverad mordkampanj — då hördes inga krav på att “vita malmöbor måste ta avstånd”.

Ingen krävde att den svenska majoritetsbefolkningen skulle granska sina värderingar. Ingen skrev krönikor om “den vita kulturens problem med våld”. Ingen frågade om det kanske fanns något i den svenska uppfostran som gjorde att vissa vita män blev terrorister.

Men när förövaren har utländsk bakgrund? Då blir retoriken en helt annan.

Kollektiv skuld — men bara ibland

Det är en grundläggande princip i rättsstaten att skuld är individuell. Du är ansvarig för dina handlingar — inte för vad andra med samma hudfärg, religion eller ursprung gör.

Men den principen verkar bara gälla vissa.

När en person med utländsk bakgrund begår ett brott — särskilt ett våldsbrott — då börjar generaliseringarna omedelbart. “Invandrare” som grupp måste ta ansvar. “Kulturen” måste granskas. “Integrationen” har misslyckats.

Men när Peter Mangs gick runt och sköt människor baserat på deras hudfärg — då var det en “ensam galning”. Då var det en individ. Då representerade han ingen annan än sig själv.

Medias ansvar

Media har ett särskilt ansvar här. Hur man ramar in brott — hur man beskriver förövare, offer och sammanhang — påverkar hur människor förstår verkligheten.

När rapporteringen systematiskt lyfter fram etnicitet och ursprung när förövaren har utländsk bakgrund, men tonar ner det när förövaren är etnisk svensk — då skapar man en snedvriden bild av kriminalitet.

Det handlar inte om att dölja information. Det handlar om att tillämpa samma standard oavsett vem förövaren är.

”Ta avstånd”-industrin

Efter varje attentat eller våldsbrott som kopplas till personer med utländsk bakgrund kommer kraven: muslimer måste ta avstånd. Invandrarorganisationer måste fördöma. Hela grupper måste bevisa att de inte stödjer våld.

Men när rasistiskt motiverade brott begås — när moskéer bränns, när mörkhyade människor misshandlas, när nazistiska näthat flödar — då krävs inga liknande avståndstaganden från den etniskt svenska befolkningen.

Varför? För att vi förstår att de brotten inte representerar “svenskarna” som grupp. Vi förstår att skuld är individuell.

Det är exakt samma logik som måste tillämpas oavsett förövarens bakgrund.

Malmö som exempel

Malmö är en symbolisk stad i den här diskussionen. Under 2009-2010 levde mörkhyade malmöbor i skräck. De visste att det fanns en person där ute som ville döda dem på grund av deras hudfärg.

Det var terrorism. Ren och skär terrorism.

Men diskussionen blev aldrig om “svenskhet” eller “vit kultur”. Den blev om en ensam förvirrad man. Hans gärningar kopplades inte till någon större grupp. Inga krav ställdes på att vita svenskar skulle “ta ansvar” för att en av dem begått dessa brott.

Det är rätt. Skuld är individuell.

Men samma standard måste gälla åt andra hållet.

Vad som krävs

För att bryta den här dubbelmåttstocken krävs tre saker:

För det första: medial självgranskning. Journalister och redaktioner måste aktivt granska hur de beskriver förövare och brott — och se till att samma standarder tillämpas oavsett förövarens bakgrund.

För det andra: politiskt ledarskap. Politiker måste sluta delta i retoriken om “kollektiv ansvar” när det gäller vissa grupper, men inte andra. Det skadar både integrationen och rättssäkerheten.

För det tredje: civilkurage. Vanliga människor måste våga ifrågasätta när generaliseringar görs. När någon säger “invandrare måste ta avstånd” — påminn om att skuld är individuell. När någon kräver att muslimer ska fördöma terrorism — fråga om samma krav ställs på andra grupper.

Malmö minns

Peter Mangs dömdes till livstids fängelse 2012. Hans offer — de som överlevde och de som dog — kommer alltid bära ärren från hans terror.

Men Malmö som stad kollektiviserades aldrig för hans brott. Vita malmöbor anklagades aldrig som grupp. Svenska kulturen granskades inte.

Det var rätt då.

Och samma rättvisa måste gälla åt alla håll.

Skuld är individuell. Alltid.