Komikens makt och ansvar — från Twitter-hat till TikTok och cancel culture

Det finns en gammal sanning om humor: den bästa komiken talar sanning till makt. Den hånar de starka, befäster de svaga och skapar i det komiska ögonblicket en tillfällig omvändning av det sociala hierarkin. Det är varför hovnarren fick säga saker som hovherren inte fick. Det är varför satiren är skyddad i demokratiska samhällen på ett sätt som vanlig kritik inte alltid är.

Men vad händer när narren är hierarkins elit — välbetalda, välkända och med miljontals följare? Och vad händer när humor riktas nedåt, mot de som har minst makt att svara tillbaka?

Det är frågor som debatterats sedan länge. Men de har aldrig varit mer akuta — eller mer missförstådda.

Från Twitter-hat till plattformens algoritm

På Twitter, under dess blomstringstid, etablerades en ny form av humoristisk aggression: den välformulerade kränkningen, den virala förnedringen, det insiderfulla skämtet som gav sin upphovsman status på bekostnad av ett mål som sällan hade samma möjlighet att svara.

Komiker var inte ensamma om det beteendet, men de var ofta dess mest skickliga utövare. Det är poängen med att vara komiker — man är bra på att formulera det träffsäkra, det roliga, det som fastnar. Och i ett medium utan redigeringsfunktion och med omedelbar viral spridning visade det sig att de verktygen var farligare än de tycktes.

Det uppstod en debatt om vad som var skillnaden mellan satirens frihet och social mobbning. Den debatten var aldrig enkel, och den löste sig aldrig fullt ut.

Cancel culture: myten och verkligheten

Debatten om cancel culture är en av vår tids mest missförstådda. Den presenteras ofta som en berättelse om censur: skämtar du om fel sak, förstörs din karriär av en väckt mob.

Den verkliga bilden är mer komplex.

Det finns verkliga fall där karikatyren stämmer — en person som säger något olämpligt för tjugo år sedan och nu straffas oproportionerligt. Men det är inte det dominerande mönstret. Det dominerande mönstret är att offentliga personer — inklusive komiker med stora plattformar — hålls ansvariga för saker de faktiskt sagt och gjort, och att det ansvarsutkrävandet i en del fall leder till yrkesmässiga konsekvenser.

Att kalla det censur är att missförstå vad censur innebär. Censur är statens ingripande mot yttranden. Det som sker när en publik väljer att sluta köpa biljetter till en komiker vars värderingar de inte delar är marknadsekonomi, inte censur. Det är exakt samma mekanism som alltid styrt konsten.

Maktperspektivet som saknas i debatten

Det som saknas i de flesta debatter om komikens gränser är ett konsekvent maktperspektiv.

Humor är inte politiskt neutral. När en välkänd komiker med hundratusentals följare skämtar om en person eller grupp med liten synlighet och begränsad förmåga att svara, är det inte ett symmetriskt utbyte. Det är ett maktuttryck. Och makt — i konst, i politik och i humor — bör kunna granskas och ifrågasättas.

Det innebär inte att humor som kränker ska förbjudas. Det innebär att frågan om vem som skrattar och vem som är målet för skrattet är relevant och legitim att ställa. En komiker som konsekvent riktar sina skämt mot de som redan är utsatta, marginaliserade eller maktlösa, gör något annat än en komiker som hånar makten. Båda yttrandena kan vara lagliga. Bara ett av dem är tappert.

TikToks virala förnedring och ny arena

TikToks format — korta, delar sig snabbt, algoritmoptimerade — har skapat en ny typ av komisk våld. Den virala förnedringen, filmen på någon som inte visste att den filmades, den “roliga” reaktionen på en persons utseende, handikapp eller beteende.

Det är humor utan kontext, humor utan konsekvenser för upphovsmannen och humor med potentiellt förödande konsekvenser för den som oavsiktligt blivit kändis för att hen råkade befinna sig på fel plats vid fel tid.

Det är en ny form av en gammal etisk utmaning: vems rätt till skratt väger tyngst? Skaparens rätt att producera underhållning eller mottagarens rätt att slippa vara objekt för andras amusement utan samtycke?

Humor är inte heilig — den är mänsklig

Den bästa humorn är aldrig enbart rolig. Den bästa humorn är sann. Den tvingar oss att se något vi helst velat blunda för — om världen, om makten, om oss själva.

Det är en hög ribba. Inte alla skämt behöver nå den. Men när humor används som ett verktyg för social dominans, för att markera hierarki snarare än för att utmana den, har den förlorat sin radikalitet. Den har blivit ett instrument för konformism, inte för befrielse.

Det är skillnaden. Inte om det är roligt. Utan vem som skrattar — och vem som betalar priset för skrattet.