Kränkningarna av mig på Facebook skadar den politiska debatten

Jag har fått lära mig en sak om att vara kvinna i offentligheten: kommentarsfälten är inte designade för dig.

Det är inte en känsla. Det är en empiri. Det finns forskning, det finns statistik, det finns mönster som är dokumenterade och återupprepade i land efter land. Kvinnliga politiker, journalister, aktivister och debattörer utsätts för en specifik typ av online-trakasserier som deras manliga kollegor sällan möter i samma utsträckning eller med samma brutalitet.

Det drabbar mig personligen. Det drabbar demokratin strukturellt.

Vad som händer

Trakasserierna är inte slumpmässiga. De följer ett välbekant mönster. Det börjar med kritik av politisk ståndpunkt — det är legitimt och välkommet, det är det demokratin bygger på. Sedan glider det. Kritiken riktas mot personen i stället för ståndpunkten. Sedan mot kroppen. Sedan mot sexualiteten. Sedan mot familjen.

Det är ett eskaleringsmönster som syftar till att tysta. Att göra offentligheten så obehaglig att det inte är värt ansträngningen att delta i den.

Och det fungerar. Inte på mig — jag vägrar låta det fungera — men på andra. På unga kvinnor som funderar på om de ska ta det offentliga steget. På politiker i början av karriären som väger priset mot fördelarna. På journalister som väljer bort de ämnen som lockar trollfabriker.

Demokratins pris

Det finns ett ord för detta: avskräckning. Det är exakt vad trakasserierna åstadkommer. De skapar en selektiv demokratisk process där fullständigt deltagande är tillgängligt bara för dem som är beredda att betala det emotionella och ibland fysiska priset för offentlig synlighet.

Det demokratiska systemet är designat under antagandet att alla medborgare har möjlighet att delta som kandidater, som förtroendevalda, som röster i den offentliga debatten. Om en systematisk kampanj av trakasserier utesluter en demografisk grupp — det är ett demokratiunderskott.

Det räknas inte som ett hot mot demokratin i den dramatiska meningen vi associerar med militärkupper och valmanipulation. Men det är ett lika verkligt problem, mer subtilt och därför svårare att adressera.

Ansvaret

Ansvaret vilar på flera parter.

Plattformarna — Facebook, X (tidigare Twitter), Instagram — har ett ansvar som de hittills skött dåligt. Att reagera på anmälningar om trakasserier tillräckligt snabbt för att det ska ha någon effekt. Att designa system som inte algoritmiskt förstärker det mest provocerande och hatiska innehållet.

Partierna har ett ansvar. Att ge sina kandidater och förtroendevalda stöd, resurser och verktyg för att hantera trakasserier. Att normalisera det att söka stöd, snarare än att tiga och hålla ut.

Lagstiftaren har ett ansvar. Att skapa juridiska verktyg för offer att kräva upprättelse, utan att det tar år och kostar mer pengar än de flesta har.

Vad jag faktiskt vill

Jag vill inte att internet censureras. Jag vill att oönskade trakasserier ska hanteras med samma allvar som trakasserier i andra sammanhang.

Om någon följde mig på gatan och sa det som skrivs till mig online — de hade arresterats. Det faktum att det sker via skärm förändrar inte effekten på mottagaren. Det förändrar inte det demokratiska problemet.

Jag deltar i den politiska debatten. Det tänker jag fortsätta göra.

Men det ska inte behöva kosta det pris det kostar.