Lars Ohly sänker vänsterns antirasistiska utspel

Det har hänt flera gånger nu. Lars Ohly står framför kamerorna, försöker formulera Vänsterpartiets antirasistiska linje — och snubblar.

Senast var det i SVT:s morgonsoffa, där han inte kunde ge ett rakt svar på frågan om öppna gränser. Tidigare har han fumligt försökt förklara partiets hållning till invandringspolitiken, med resultat som varit allt annat än tydliga.

Varje gång det händer förlorar vänstern i trovärdighet. För om man inte ens kan artikulera varför antirasism är viktigt — hur ska man då kunna driva den politiken?

Retorikens betydelse

Jag vet att många inom vänstern tycker att retorik är sekundärt. Att det är politiken som räknas, inte hur den formuleras.

Men det är ett misstag. Retorik är politik.

Hur du formulerar din ståndpunkt påverkar hur den uppfattas, hur den förstås, och huruvida folk tror på den. När en partiledare inte lyckas artikulera partiets kärnfrågor på ett övertygande sätt — då är det inte bara ett retoriskt problem. Det är ett politiskt problem.

Och när det gäller antirasism är det extra viktigt. För antirasism kräver mod. Det kräver tydlighet. Det kräver att man vågar säga vad man menar — även när det är kontroversiellt.

Ohly och invandringsfrågan

Ta invandringsfrågan som exempel. Vänsterpartiet har historiskt haft en generös och öppen linje. Det är bra. Men när Ohly tillfrågas om partiets konkreta förslag blir det ofta diffust.

“Vi vill ha en human asylpolitik.” Ja, men vad betyder det i praktiken?

“Vi tror på människors lika värde.” Självklart, men hur översätts det till migrationspolitik?

“Vi vill inte ha Sverigedemokraternas retorik.” Nej, men vad vill ni ha istället?

Det räcker inte att definiera sig genom vad man är emot. Man måste också kunna säga vad man är för — konkret, tydligt, och övertygande.

Jämförelsen med andra

Det blir extra tydligt när man jämför med andra partiledare.

Mona Sahlin kan formulera Socialdemokraternas syn på integration med klarhet och utan tvekan. Fredrik Reinfeldt kan — även om jag inte håller med hans politik — artikulera Moderaternas syn på invandring på ett sätt som är begripligt.

Men Ohly? Han fastnar. Han blir otydlig. Han verkar osäker.

Och osäkerhet i dessa frågor läses — rättvist eller inte — som att man inte riktigt tror på det man säger.

Konsekvenserna för rörelsen

Det här är inte bara Ohlys problem. Det är ett problem för hela den antirasistiska vänstern.

Vänsterpartiet är det parti i riksdagen som tydligast identifierar sig med antirasism. När partiledaren inte lyckas försvara den linjen övertygande, då skadar det hela rörelsens trovärdighet.

Det ger ammunition till dem som vill avfärda antirasismen som “flum” eller “naivitet”. Det får det att se ut som att vänstern inte har genomtänkta svar — även när vi faktiskt har det.

Vad som krävs

Lösningen är inte komplicerad. Den kräver tre saker:

För det första: tydlighet. Ohly måste kunna formulera Vänsterpartiets antirasistiska politik utan att tveka, fumla eller bli otydlig. Om han inte kan det måste han öva tills han kan.

För det andra: mod. Antirasistisk politik är ibland kontroversiell. Det innebär att man måste våga stå för sina åsikter även när de möts av kritik. Defensivitet hjälper inte.

För det tredje: konsekvent kommunikation. Varje gång Ohly tillfrågas om dessa frågor måste svaren vara samstämmiga. Inte motstridiga. Inte vaga. Samstämmiga och tydliga.

Alternativet är avgång

Om Ohly inte kan leverera detta — om han fortsätter att fumla i dessa frågor — då måste han överväga sin position.

Det är inte en personattack. Det är en bedömning av vad partiet behöver. Vänsterpartiet behöver en ledare som kan föra fram antirasistisk politik med övertygelse och klarhet.

Om Ohly inte är den personen — trots alla hans andra förtjänster — då måste partiet hitta någon som är det.

Vänsterns ansvar

Antirasism är för viktig för att hanteras slarvigt. Det är för viktig för att formuleras otydligt. Det är för viktig för att representeras av någon som tvekar.

Lars Ohly har gjort mycket gott för Vänsterpartiet. Men i dessa frågor levererar han inte. Och det får konsekvenser — inte bara för honom, utan för hela den rörelse han påstår sig representera.

Dags att antingen skärpa sig, eller kliva åt sidan.