Lars Vilks: Därför gör jag en opera om Andreas Malm

Jag har fått frågan många gånger de senaste veckorna: varför en opera om Andreas Malm? Varför just honom? Och varför just nu?

Svaret är enkelt: för att aktivism — även klimataktivism — är konstmaterial. För att alla rörelser, alla idéer, alla övertygelser ska kunna granskas, ifrågasättas och göras till konst.

Ingen får särbehandling. Inte religioner. Inte politiska ideologier. Och inte heller klimatrörelsen.

Operan som form

Opera är en intressant konstform för politiska gestalter. Den kombinerar det högtidliga med det groteska. Det upphöjda med det löjliga. Precis den blandningen som behövs för att gestalta en figur som Andreas Malm.

Malm är en seriös intellektuell. Hans böcker om klimatkapitalism är genomtänkta. Hans analyser av fossilindustrins maktstrukturer är relevanta.

Men samtidigt finns där något djupt messianiskt i hans framtoning. En övertygelse om att han — och rörelsen han representerar — besitter den enda sanna vägen framåt. En beredskap att använda våld för “rätt mål”.

Det är operamaterial.

Vad operan handlar om

Operan gestaltar Malm som en tragisk hjälte — eller kanske antihjalte — fångad mellan sin intellektuella övertygelse och sina allt mer radikala metoder.

I första akten ser vi honom som akademiker, den analytiska tänkaren. I andra akten börjar frustrationen växa — varför lyssnar ingen? Varför händer inget?

Tredje akten är där det blir intressant. Där radikaliseras han. Där börjar argumenten för våld. Där blir klimatfrågan inte längre en fråga om policy — utan om krig.

Finalen är öppen. Jag vill inte avslöja för mycket, men den handlar om priset för övertygelse.

Konstens rätt att provocera

Jag vet att operan kommer väcka ilska. Den kommer tolkas som ett angrepp på klimatrörelsen. Som en förlöjligande av en viktig fråga.

Men konsten har rätt att provocera. Det är faktiskt konsten som handlar om. Att ifrågasätta, granska och utmana — även saker vi håller heliga.

Klimatrörelsen har blivit helig för många. Det är begripligt — klimatkrisen är verklig och akut. Men att en fråga är viktig gör den inte opåverkbar av konst.

Tvärtom. Ju viktigare en fråga är, desto viktigare är det att den kan granskas.

Jämförelsen med Muhammedteckningarna

Jag har gjort det här förut. Muhammedteckningarna var också kontroversiella. De provocerade. De väckte ilska.

Men de gjorde något viktigt: de demonstrerade att ingen idé — inte ens en religiös profet — ska vara undantagen från konstnärlig gestaltning.

Det var aldrig ett angrepp på muslimer som människor. Det var ett påstående om konstens och yttrandefrihetens princip: allt får ifrågasättas.

Samma logik gäller här. Operan om Malm är inte ett förnekande av klimatkrisen. Det är ett ifrågasättande av hur vissa delar av rörelsen hanterar den.

Aktivism och fanatism

Det finns en gräns mellan aktivism och fanatism. Den gränsen är viktig.

Aktivism är att kämpa för en sak med medel som respekterar andra människors rättigheter. Fanatism är att tro att ens mål är så viktiga att alla medel är tillåtna.

När Malm argumenterar för att sabotage och våld kan vara legitima klimatåtgärder — då rör han sig mot den gränsen.

Operan utforskar den gränsen. Den frågar: vad händer när övertygelsen blir så stark att den legitimerar allt?

Motståndets nödvändighet

Jag förstår att många i klimatrörelsen kommer hata operan. Det är okej. Motstånd är en del av konstprocessen.

Men jag hoppas också att några — kanske till och med inom rörelsen — kommer se värdet i att ifrågasätta sina egna metoder och retorik.

För klimatrörelsen är för viktig för att inte granskas. Den kämpar för något avgörande — just därför måste den hålla sig själv till högsta standard.

Och högsta standard kräver självkritik.

Premiären

Operan premiärsätts i höst på en mindre scen i Malmö. Jag vet redan att det kommer bli protester. Det kommer bli krav på att stoppa föreställningen. Det kommer bli anklagelser om klimatförnekelse.

Men föreställningen kommer genomföras. För konstens frihet är inte förhandlingsbar.

Andreas Malm representerar en viss typ av aktivism — passionerad, övertygad, beredd att ta krafttag. Den typen av aktivism förtjänar att gestaltas konstnärligt.

Inte för att förlöjligas. Inte för att förnedras.

Men för att granskas.

Det är vad konst gör. Och det är vad konst alltid kommer göra — oavsett vad ämnet är.